Det var på en utställning i Kungliga Tennishallen i Stockholm 1944 som den allra första prototypen av Volvo PV 444 visades. Det skulle dock dröja tills 1947 innan en PV 444 typbesiktades för första gången och det var inte förrän den våren som produktionen satte igång på allvar.
Karossen var Volvos första självbärande och under huven hittade man den då nyutvecklade B4B-motorn med toppventilskonstruktion. Den 1,4 liter stora motorn gav 40 hästkrafter.
Från början planerades 8 000 bilar men i slutet av 50-talet hade nästan 200 000 bilar i PV 444-serien tillverkats. Efter 1958 ersattes bilen av den moderniserade PV 544, räknas dessa med blir det totala antalet tillverkade PV-bilar 440 000 mellan åren 1947–1965. Många av vagnarna exporterades till USA och 1952 var Volvo den andra största tillverkaren av importbilar i Kalifornien. En lyckad USA-export som nu återigen hägrar för Volvoledningen.
Diskutera: Vad har du för PV-minnen?
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Vilken nostalgi. Farsan hade en Chevrolet 1934 efter kriget. Den var av förklarliga skäl ganska dålig med bl.a. ständigt rinnande kylsystem. När batteriet höll på att ramla genom sin hållare under förarsätet var måttet rågat. Han ville köpa en ny Tjeckisk Minor men gudskelov hade Minorhandlaren en Volvo pv 444 1950 års modell som han erbjöd och avrådde bestämt farsan att köpa en Minor. Volvon hade han kvar till 1964 då han köpte en ny Amazon. Då hade Minor för länge sedan gått i graven. Han ångrade aldrig att han blivit övertalad att köpa Volvon.
En bil som var omodern redan när den presenterades, men blev ändå en svensk folkdröm! Den var enkel att reparera och de senare motorerna var tacksamma att skrämma upp rejält, de tålde en hel del och kostade inte skjortan att trimma. Men bilen var ju ett skräckexempel på dålig säkerhet med en stel rattstång som började strax innanför främre kofångaren. Tyvärr är det många som spetsats av den. Nu var ju faktiskt inte PVn sämre än många konkurrenter i det fallet.
Detta var ju ändå det gängse sättet att tillverka bilar efterkrigstid som det var. Det var ytterst få tillverkare, om ens någon, som tänkte på säkerheten. Det gällde bara att få ut så många bilar som möjligt till folk som inget hellre ville än att köpa bil.
Pappa hade en vinröd PV444 av 1954 års modell. Det var superstatus på den tid. Vindrutetorkarna gick på vakum från förgasaren så de stannade när man trampade på gasen. Mycket lyckat vid omkörning i regnväder! Glömmer aldrig en bilsemester till Öland i hällande ösregn. Det var minst sagt spännande.
Körde med ganska färskt körkort, alltså precis i början av 70-talet, en PV. Den var gammal redan då. Van som jag var att alltid ratta farsans Saab, så var det ett vidunder till klumpig bil. Utan att egentligen vara rymligare så var den ändå så oformlig. Man satt lågt med dålig sikt - inte minst bakåt genom det lilla takfönstret, som det ju mer var än bakruta. En växelspak med halvmeterlånga slag och en okänslig koppling med odefinierat dragläge. Just ingen vägkontakt alls (vilket det fanns hur mycket som helst av i Saaben) och denna tunga och motsträviga bakdel.
Nä, det var ingen bil jag längtade tillbaka till.
Vad menar du Roy, "gammal redan på 70-talet"? Den var gammal redan när den presenterades 30 år tidigare! Men den blev ändå en statusbil för många svenskar och den lade grunden för den svenska folkhemsbilen.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.