Turistbuss som krympt

Vindrutan är ungefär dubbelt så stor som på vanliga bilar och har dragits upp en bra bit på taket. Där tar ett över en kvadratmeter stort glastak vid. Sidorutorna är enorma, föraren har en enastående runtomsikt och passagerarna sitter som i ett växthus. De flesta älskar det och tycker det är härligt och spännande att åka Picasso. Taket av glas kostar 7 000 kr extra, men alla passagerare intygar att det är väl investerade pengar.
    Vi trodde nog att solgasset genom alla rutor skulle göra kupén väldigt varm under vackra sommardagar, men glaset är värmereflekterande och luftkonditioneringen effektiv. Det blir inte hetare i Picasso än i våra andra bilar. Sinnrika solskydd som löper i spår skyddar föraren från att bländas av lågt stående sol. Ett elektriskt manöverat innertak skärmar bort solen om passagerarna skulle besväras.
    Även i sitt billigaste utförande är C4 Picasso utrustad med sju separata säten. De två bakersta är trånga och fungerar bäst som nödsäten för mindre barn under kortare resor. Alla stolar går enkelt att fälla ihop, varpå de sjunker ned mot durken och bildar ett stort, slätt lastplan, långt nog för 190 centimeter långa brädor.
    Tack vare luftfjädringen är Picasso suveränt enkel att lasta. Med en knapptryckning sjunker bilen mot marken och grejorna behöver bara lyftas någon halvmeter för att kunna stuvas in.
    Bilen kånkar oberört sin last. Luftfjädringen håller alltid karossen på rätt nivå, även om det hänger en tung släpvagn på draget. Dragvikten är 1 500 kilo och det klarar turbodieseln ofta på sexans växel och utan att kräva ens en liter bränsle per mil.
    Luftfjädringen är standard endast på den dyraste Exclusive-versionen av C4 Picasso. Den är å andra sidan utrustad med det mesta som gör en bil extra bekväm: automatväxlad låda, farthållare, färddator, parkeringssensor och utfällbara, belysta bord bakpå framstolarna. Alla som är beredda att lägga upp 19 000 kr för att få lugnt i baksätet kan få uppfällbara DVD-skärmar inmonterade i framstolarnas ryggstöd.
    Det är inte mer komplicerat att köra Picasso än andra bilar, men förarplatsen kan verka lite väl underlig vid första kontakten. Hastighetsmätare och annan information visas i tre stora digitalfönster under en skärm mitt på instrumentbrädan. Radio, farthållare med mera sköts med knappar på rattnavet. Detta sitter fast även när föraren vrider ratten. Handbromsspak finns inte utan bromsen läggs åt med ett litet handtag på instrumentbrädan. Växelföraren sticker upp som en liten pinne bakom ratten.  
    Flera förare har haft svårt att komma överens med växlingen. Automatiken jobbar sakta och bilen stannar till lite vid varje växelbyte. Men växellådan går också att styra med "paddlar" på ratten och då växlar den kvickare. Vid omkörningar och på krokiga vägar gäller det manuella läget.
    Citroën C4 Picasso är emellertid en bil som man hellre glider fram i än kör fort med. Den rör sig mjukt och lite gungigt och uppmuntrar inte till hårdkörning. Körglädjen är lite klen, men som vilsam långfärdsbuss, lastbil och familjetransport står den i en klass för sig.
    Citroëns byggkvalitet är dock lite oroande. Vår bil har småkrånglat. Just nu fungerar exempelvis inte ett bälteslås i baksätet. Det får bara inte hända i en familjebil.