"Suzuki Jimny lurade mig totalt"

Jag startade testet, den här gången på Hagfors flygplats, i måttliga 58 km/tim enligt bilens hastighetsmätare. Det kändes som om jag promenerade mellan konerna.

Jag har kört många undanmanöverprov som reporter på Vi Bilägare och jag har åkt med mina kollegor många gånger. Aldrig har jag varit med om att en bil har vält. Men det har hänt att några bilar varnande gått upp på två hjul. Och då har provet avbrutits.

Det är tyska tidningar som döpt vårt undanmanöverprov till "älgtestet". Vi föredrar den egna rubriceringen - undanmanöver eller väjningsprov. Det handlar ju om att testa bilens förmåga att väja och därmed undvika att köra in i till exempel en annan bil, en cyklist eller för all del en älg som kommer ut på vägen.

Vi gör detta som ett standardiserat prov. Vi markerar en tänkt undanmanöver med koner.
Man väjer då först över på vänster körbana, passerar hindret och svänger sedan tillbaka på höger körbana. Från första sväng till sista är det 40 meter. Banan är uppmätt och markerad i asfalten sedan tidigare tester.

Bra bilar klarar det här i 70 km/tim, verklig fart.

När jag ökade farten till lite drygt 60 km/tim med Jimny gick bilen fortfarande som på räls. Den krängde knappt. Det kändes helt odramatiskt. Jag hade tidigare lagt märke till att Jimny reagerade snabbt på rattrörelser varför jag körde mjukt.

Vägbanan var lätt fuktig och däcken, Bridgestone Dueler, är ett slags mellanting avsedda för både vanlig väg och terräng.

Jimny höll spåret bra också i 65 km/tim. Men vid 67 sladdade bilen brett i sista svängen och hamnade nästan med bakändan först. Det förvånade mig inte. Kort hjulbas och troligen inte bästa grepp från däcken.

Jag tyckte det var läge för en bild. Bilar ska helst understyra och komma ut från väjningsprovet med nosen först.

Kollegorna öppnade dörren för att hoppa in när fotografen placerat sig på lämplig plats. Men jag tyckte att jag skulle köra ensam vid plåtningen också. Den betedde ju sig så här dumt med föraren ensam i bilen.

Tillbaka och ny sats mot konerna. Jag justerade farten så att jag skulle ha exakt samma hastighet enligt bilens hastighetsmätare. När jag passerade första konerna petade jag dessutom ur växeln för att bilen skulle ha maximalt grepp så att jag inte av misstag skulle råka släppa en nedtrampad koppling.

De första svängarna gick lika enkelt som första gången. När jag kom ut ur sista svängen kom sladden. Jag var aningen snabbare att styra emot och bilen kanade på höger sida och jag kände mig helt lugn. Tyckte jag hade stenkoll. Det var bara att vänta ut sladden och vrida emot för att klara retursladden. Trodde jag.

Men i stället för en retursladd kändes det som om bilen vred sig och samtidigt fjädrade upp och över på vänster sida med hög kraft, fortsatte rullningen och välte runt i en mycket snabb rotation. Bilen fortsatte att vrida sig under rullningen och när vi kom upp på alla fyra igen stod nosen åt fel håll - igen.

Själv hann jag som nämnts bara hojta ut en svordom, förmodligen först när ekipaget redan var i luften och på sidan.

Jag har bara en minnesbild från själva rullningen och det är att jag ser hur vindrutan spricker. Men ljudet under olyckan, krasandet och kraschandet är inte i synk med minnesbilden. Och mitt nästa klara minne från vurpan är hur bilen vaggar till när den står på hjulen igen och att jag omedelbart snäpper loss bältet och kastar mig ut, orolig för att få in doft och partiklar från krockkudden. Den hade däremot inte utlösts, vilket den heller inte skulle göra.

När jag tittade bort mot mina kolleger såg jag tre bleka ansikten. Förlamningen släppte och snart frågade alla hur jag mådde.

Själv funderade jag över hur bilen så snabbt kunde vända från att glida på högra sidan till att plötsligt kana och välta åt vänster!