År 1957 vann Charlie Lohmander och Harald Kronegård sin klass i Mille Miglia med en Saab 93. För att fira det motorsportarvet deltog en trio Saab 93 i årets upplaga av det italienska landsvägsloppet.
Efter en svår olycka 1957 med tolv döda stoppades tävlingen, för att återupptas på nytt som veteranbilsrally i början av 80-talet. Loppet går i dag på öppna vägar från Brescia till Rom och tillbaka, med målet att köra efter en förutbestämd tid. Bilar tillverkade mellan 1927 och 1957 får delta.
Förra året tävlade Saabs ordförande Victor Muller och dåvarande vd:n Jan Åke Jonsson. I år hade tre Saab 93 tagits till startlinjen från Saabmuseet i Trollhättan. Bilarna hade förberetts i samma utförande som tävlingsbilarna från 50-talet, självklart med tvåtaktsmotorer.
Första bilen kördes av Mats Fägerhag, vice ordförande för produktutveckling, med Peter Bäckström, chef för Saabmuseet i Trollhättan, på passagerarplats. Bakom ratten på bil nummer två fanns Hans Hugenholtz, ordförande för Spyker Cars, samtidigt som sista bilen rattades av belgiske Saabimportören Jacques Beherman.
– Det var en sak som slog mig. När man kör den här tävlingen ser man fantastiska bilar överallt: Porsche, Ferrari, Bugatti, Mercedes. Och Saab, säger Mats Fägerhag efter loppet.
– Det visar på vårt varumärkes fantastiska historia. I Mille Miglia ser du inte varje bilmärke. Du ser bara de riktigt speciella. Och Saab är en av dem.
Hur gick det då i tävlingen? Mats Fägerhags och Peter Bäckströms bil korsade mållinjen som ekipage 175.
Diskutera: I vilken bil skulle du helst köra Mille Miglia?
Relaterade bildspel
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Skulle vilja köra en Saab två-taktare, vansinnigt roliga bilar att köra.
Efter att ha jobbat med SAAB 92 med 2 cyl.motor, 93 och 96 med 3 cyl.motor var den sistnämnda ett av de stora lyften för SAAB, trevliga att meka med trevliga att köra med. Men med V4-motorn kom det riktiga steget mot en bil som kunde jämföras med andra bilar i samma klass. Alla modellerna skall jämföras med det som fanns till buds vid den tiden,
SAAB:s tvåtaktare var ytterligt välbalanserade och roliga att köra. Jag tycker att SAAB borde utveckla en retrovariant, baserad på SAAB 96, årgång 1964, "kortnos." Speciellt sportvarianten "Monte Carlo" var synnerligen läcker. Moderna varianter av "Hundkojan", framför allt, och VW Beatle har ju lyckats. Man borde kunna ta bra betalt för en variant med hypermodern, lättviktig och miljövänlig diesel- motor, eventuellt understödd av elmotor (på bak-hjulen) för möjlig fyrhjulsdrift. SAAB:s möjliga framtid: Exklusiva bilar som ovan nämnda + cabrioletter + upplyxad version av 95:an. Massproduktion av "vanliga" bilar tror jag inte man kommer att klara. Mvh/Sven
För er som inte är så bevandrade i gamla Saabar - lägg märke till den ovanliga placeringen av kylaren.
Eftersom tvåtaktarna hade högre tändspänning än normalt, så var det viktigt att fördelaren hölls torr. Den hade det inte från början, men fick ganska snart en fördelarverntialtion genom en slang - på gott och ont. Lossnade denna slang så fick man in desto mera fukt och det räckte med en vattenpöl för att motorn skulle tvärdö.
Saaben var faktiskt sportigare än det mesta - direkt styrning och konsekvent och stadig väghållning. Men det gällde inte precis motorn... Jo, för all del, höll man vavet uppe så lät den ganska ettrigt - om inte avgassytemet börjat sota igen, vilket skedde ganska ofta på grund av oljeinblandningen i bensinen. Då orkade den till slut inte uppför ens det minsta motlut. Man bytte system ungefär som man bytte däck. (Förresten så rostade avgassystem sönder snabbt på alla bilar på den tiden.)
När V4:an kom hände det grejer! Farsan var lite gramse över att han inte genomskådet skälet till den förlängda nosen som kom 1965 (och som han alltså ägde en av) och året efter gav plats för V4:a-motorn.
Tyska Ford hade tagit över motorn från amerikanska Ford som inte lyckats få till den ordentligt - det var ju en kort v-motor med åtföljande balanseringsproblem. Tyskarna fick stil på den och placerade den i 15M, om jag minns rätt. Saab förbättrade den ytterligare och fick också till ett schyst avgasljud, vilket Ford var lite avundsjuka på.
Det kan tilläggas att Saab var den enda bil som hade frihjul (det hängde med även på första versionen av 99:an - den med Riccardo-motorn.) - ett sätt att kringgå den oroliga och tämligen klena motorbromsen som tvåtaktaren hade. Frihjulet innebar att bilen betedde sig som när man cyklar - när du slutar trampa, så rullar ju cykeln obehindrat vidare - så även bilen, när man släppte gaspedalen. Sparade säkert några droppar bensin och underlättade speciellt nedväxlingarna. (Kopplingen behövde man egentligen sällan använda.)
Modellen, 96, hängde med ovanligt länge och kändes lite trång över axlarna och förbannat tungstyrd jämfört med det mesta som var nytt. Dock var den aldrig så primitiv som Folka-bubblan varit i många år - vindrutan i ansiktet, bensintanken i knät, fruktansvärt vindkänslig, uselt bagageutrymme, usel värme och ventilation (man fick välja mellan kyla eller, när man gasade, grillad högerfot, där varmluftsutsläppen satt, och var alltid igenimmad under regn). Att den bilen överlevde så fruktansvärt länge som den gjorde, är en gåta, men den höll ju också till slut på att bli företagets död - men så kom Golf som en mycket modern efterföljare och resten är historia.
Vad Saab beträffar så får vi vackert vänta och se.
Bra inlägg Roy J, bara ett litet tillägg.
Frihjulet, som fanns på de flesta tvåtaktare, kom till för att det inte blev tillräcklig smörjning av motorn i långa nedförslut och utan gaspådrag.
Men frihjul fanns ju även på många amerikanska bilar på 1930-talet.
Sedan att avgassystemen sotade igen berodde ofta på att man använde sig av fel olja och att man på de bilar som gick på oljeblandad bensin ofta hade för fet blandning "för säkerhets skull"!
De separatsmorda motorerna hade inte detta problem så länge smörjningen fungerade.
Men även här fanns det saabägare som hällde i lite extra olja i bensinen "för säkerhets skull".
Att bakre ljuddämparen geggade igen var en smal sak att åtgärda. Gassvetsen i för att sätta fyr på smeten och sedan tryckluft på. Visserligen rök det nå fruktansvärt men det var inte så noga på den tiden. man fick akta sig så att inte grannfrun hade tvätten ute på tork. Det tog inte lång stund förrän dämparen var ren.Att ljuddämparna var mer rostbenägna än på andra bilar tror jag inte på, de var ju smorda med olja inuti. I övrigt var bilen mycket lättmekad, t.ex. kopplingen kunde bytas utan lyftanordning, en fot på vardera sidan grensle över motorn lyfte man ut den för handkraft.
Kul att lösa Roy J´s och övrigas kommentarer.Var det inte Ford Taunus 12 M som hade V4an? Själv hade jag aldrig några problem med att ljuddämpare koxade igen på 2T, jag körde 2-tum och hade borrat i luftrenaren. Motorn fick bra andning. På vintern var det att tejpa igen hålen i luftrenaren. Det var inte bättre förr men nog var det roligare...
Jo både 12M och 15M hade V4an.
Det roliga var att Saab inte hade möjlighet att ta fram en ny växellåda till V4an utan körde med den gamla till tvåtaktaren som visade sig vara bättre än Fords.
Jag kommer ihåg en sammanfattning efter en biltest av just Ford 12M: "Ford borde lära sig något av Saab, de har gjort en framhjulsbilen bil med sämre vägegenskaper än deras gamla bakhjulsdrivna"!
Vi får inte glömma bort 17M som fick V4 hösten-64 som årsmodell -65.
12M fick den -63 o 15M -67
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.