Det var med sorg i hjärtat som jag fick beskedet att Björn Waldegård gått ur tiden. Jag visste att han varit sjuk en tid, men när dödsbesked kommer är man alltid lika oförberedd.
Jag har följt den internationella rallysporten sedan slutet av 1970-talet och Björn var en av de allra första som jag lärde känna. 1978 erbjöd han mig att åka med under träningen inför Svenska rallyt i hans Ford Escort, ett rally som han också vann, liksom 15 andra i VM-serien. 1979 blev Björn rallyhistoriens första officiella världsmästare.
Jag träffade Björn senast i samband med Svenska rallyt i februari i år och hade sett fram emot att få träffa honom i Midnattssolsrallyt i somras, där han var anmäld, men där han fick lämna återbud.
Under de senaste åren har jag och Björn haft många samtal om den världsmästarbok i rally som jag efter många om och men äntligen blev klar med. Jag fick Björn att skriva bokens förord och att få honom att plita ned 300 autografer var det heller inga problem med.
Det var sådan han var, en hyvens kille som alltid ställde upp. Han var också en av de ärligaste människor jag har stött på i branschen. Björn spred ett lugn omkring sig som få andra. Han blev en naturlig faderlig gestalt för alla yngre förare som han genom åren kom att ta hand om.
När vi senast pratade om hans rallykarriär berättade han för mig att det mest emotionella han upplevt var när han vann det historiska Safarirallyt 2007 tillsammans med sin son Mathias. ”Vi var osams i bilen många gånger, men när vi stod där på prispallen brast allt. Tänk att på nytt få vinna Safarirallyt, min favorittävling, och till på köpet med min egen son – större kan det inte bli.”
Vila i frid, Björn!