Stora Grand Espace definierar i många stycken precis hur en familjebil i XL-format ska vara skapt. Den är bekväm, praktisk och smidig att hantera. Men med dieselfyran på 175 hk och sexväxlad automat är rymdfärjan förvånansvärt trött och törstig.
Den har stått sig bra, Renaults största familjebuss. Trots att det snart är sex år sedan senaste generationen Espace presenterades känns den fortfarande fräsch och spännande i formen. Kanske beror detta delvis på att den aldrig blivit någon storsäljare i Sverige, att vi helt enkelt inte haft chans att tröttna på den. Men främsta anledningen är ändå att den var så vågad och udda när den kom hösten 2002.
Karossen finns i två versioner: Espace och den 20 cm längre Grand Espace där de extra centmetrarna fördelats mellan ökat axelavstånd (+7 cm) och ökat överhäng bak (+13).
Espace genomgick en lättare ansiktslyftning för två år sedan och då ersattes den 2,2 liter stora dieselmotorn av en tvåliterssnurra med två olika effektvarianter, 150 och 175 hk. Vi kör den starkare av de två, ihopkopplad med en sexväxlad automatlåda utvecklad av Renault tillsammans med Nissan.
Motorn avslöjar sig bara som en diesel vid kallstart och i låga farter, så fort hastigheten och temperaturen stiger ersätts den lite grova morgonrösten med ett lätt surrande. Så länge bilen inte pressas är den följsam och harmonisk men hårdare körning är inget vare sig motor eller låda svarar särskilt väl på. Turbon tar ett par ögonblick på sig för att reagera på kraftigt gaspådrag, tillräckligt för att irritera i exempelvis en hetsig korsning eller vid en snabb omkörning. Inte heller när motorn fått upp varvet uppvisas någon större spänst, den där vridmomentskicken som många dieslar bjuder på, uteblir helt. Kanske är bilen väl tung för den lilla motorn eller så har Renault inte riktigt täckning för sin effektuppgift.
Inte heller bränsleförbrukningen imponerar. Många väljer i dag en dieselmotor för att komma ner i drivmedelskostnad men under vår testperiod snittade vi strax under 10 liter/100 km med Grand Espace 2,0 dCi och det tillsammans med ett högre dieselpris gör att vinsten mot en bensinare blir i princip utraderad. Renault själva uppger snittförbrukningen till 8,2 liter/100 km.
God sikt - och dålig
Espace är byggd på samma bottenplatta som förra generationens Laguna och kanske är det därför den upplevs som så personbilsmässig på vägen. Den känns inte alls så stor som den faktiskt är att hantera i stadstrafik. Fjädringskomforten är mycket god, nästan lite för god. På normaldålig landsväg blir färden lätt gungig.
En annan fördel är den goda sikten, särskilt snett framåt kan den i bilar av den här typen med vindruta långt framför föraren vara väldigt begränsad av vindrutestolparna men här är den föredömlig. Närsikten är däremot sämre, det är i princip omöjligt att avgöra var bilen slutar vid en fickparkering. Parkeringsradar är tillval.
Extremt stilrent
Om du tycker utsidan är lite speciell så vänta tills du kommer in bakom ratten. Vid en första anblick ser det inte ut som om det finns några reglage eller instrument alls, det är extremt avskalat och stilrent. Instrumenteringen är digital och tänds bara med tändningen på, värmereglagen sitter samlade i dörrens sidopanel och åtskilliga funktioner styrs från knappar och spakar i och vid ratten. Ytterligare funktioner är ännu mer klurigt undangömda bakom luckor och långt nere vid knäna. Det tar en bra stund att lära sig att hitta allt och en vecka var inte nog för att känna sig helt hemma och misstanken att form har fått gå långt före funktion vill inte riktigt släppa. Men snyggt är det.
I Grand Espace finns sju sittplatser och de fem bakersta går att flytta runt i en mängd olika kombinationer. De går exempelvis att vända på så att passagerarna kan sitta mitt emot varandra. Stolarna är bekväma och tillräckligt breda och går också att plocka ur efter behag, synd bara att de är ganska tunga.
Viss cabfaktor
Grand Espace är fylld av komfort- och ögonbrynshöjande detaljer. En sådan är den i luckan separat öppningsbara bakrutan, lysande när de sista småprylarna ska langas in. En annan sak som Renault haft länge men som förvånansvärt få tagit efter är de i bakdörrarna integrerade solgardinerna. Testbilen har ett enormt panoramatak i glas, med det fullt öppnat infinner sig faktiskt en viss cabfaktor.
Grand Espace är en bekväm, praktisk och elegant familjebuss som ser väldigt modern ut men som börjar kännas gammal på detaljnivå. På senare år har den i gengäld prissatts lite mer attraktivt och borde därför fortfarande vara en given kandidat för MPV-spekulanten. Men 175-hästarsdieseln är inte bästa alternativet.
Karossen finns i två versioner: Espace och den 20 cm längre Grand Espace där de extra centmetrarna fördelats mellan ökat axelavstånd (+7 cm) och ökat överhäng bak (+13).
Espace genomgick en lättare ansiktslyftning för två år sedan och då ersattes den 2,2 liter stora dieselmotorn av en tvåliterssnurra med två olika effektvarianter, 150 och 175 hk. Vi kör den starkare av de två, ihopkopplad med en sexväxlad automatlåda utvecklad av Renault tillsammans med Nissan.
Motorn avslöjar sig bara som en diesel vid kallstart och i låga farter, så fort hastigheten och temperaturen stiger ersätts den lite grova morgonrösten med ett lätt surrande. Så länge bilen inte pressas är den följsam och harmonisk men hårdare körning är inget vare sig motor eller låda svarar särskilt väl på. Turbon tar ett par ögonblick på sig för att reagera på kraftigt gaspådrag, tillräckligt för att irritera i exempelvis en hetsig korsning eller vid en snabb omkörning. Inte heller när motorn fått upp varvet uppvisas någon större spänst, den där vridmomentskicken som många dieslar bjuder på, uteblir helt. Kanske är bilen väl tung för den lilla motorn eller så har Renault inte riktigt täckning för sin effektuppgift.
Inte heller bränsleförbrukningen imponerar. Många väljer i dag en dieselmotor för att komma ner i drivmedelskostnad men under vår testperiod snittade vi strax under 10 liter/100 km med Grand Espace 2,0 dCi och det tillsammans med ett högre dieselpris gör att vinsten mot en bensinare blir i princip utraderad. Renault själva uppger snittförbrukningen till 8,2 liter/100 km.
God sikt - och dålig
Espace är byggd på samma bottenplatta som förra generationens Laguna och kanske är det därför den upplevs som så personbilsmässig på vägen. Den känns inte alls så stor som den faktiskt är att hantera i stadstrafik. Fjädringskomforten är mycket god, nästan lite för god. På normaldålig landsväg blir färden lätt gungig.
En annan fördel är den goda sikten, särskilt snett framåt kan den i bilar av den här typen med vindruta långt framför föraren vara väldigt begränsad av vindrutestolparna men här är den föredömlig. Närsikten är däremot sämre, det är i princip omöjligt att avgöra var bilen slutar vid en fickparkering. Parkeringsradar är tillval.
Extremt stilrent
Om du tycker utsidan är lite speciell så vänta tills du kommer in bakom ratten. Vid en första anblick ser det inte ut som om det finns några reglage eller instrument alls, det är extremt avskalat och stilrent. Instrumenteringen är digital och tänds bara med tändningen på, värmereglagen sitter samlade i dörrens sidopanel och åtskilliga funktioner styrs från knappar och spakar i och vid ratten. Ytterligare funktioner är ännu mer klurigt undangömda bakom luckor och långt nere vid knäna. Det tar en bra stund att lära sig att hitta allt och en vecka var inte nog för att känna sig helt hemma och misstanken att form har fått gå långt före funktion vill inte riktigt släppa. Men snyggt är det.
I Grand Espace finns sju sittplatser och de fem bakersta går att flytta runt i en mängd olika kombinationer. De går exempelvis att vända på så att passagerarna kan sitta mitt emot varandra. Stolarna är bekväma och tillräckligt breda och går också att plocka ur efter behag, synd bara att de är ganska tunga.
Viss cabfaktor
Grand Espace är fylld av komfort- och ögonbrynshöjande detaljer. En sådan är den i luckan separat öppningsbara bakrutan, lysande när de sista småprylarna ska langas in. En annan sak som Renault haft länge men som förvånansvärt få tagit efter är de i bakdörrarna integrerade solgardinerna. Testbilen har ett enormt panoramatak i glas, med det fullt öppnat infinner sig faktiskt en viss cabfaktor.
Grand Espace är en bekväm, praktisk och elegant familjebuss som ser väldigt modern ut men som börjar kännas gammal på detaljnivå. På senare år har den i gengäld prissatts lite mer attraktivt och borde därför fortfarande vara en given kandidat för MPV-spekulanten. Men 175-hästarsdieseln är inte bästa alternativet.
Ämnen i artikeln
Genom att anmäla dig godkänner du OK-förlagets personuppgiftspolicy.
Kommentarer
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.