Opel GT var turbocabben som höll överraskande hög klass

Den här artikeln beskriver en framtida klassiker och publicerades ursprungligen i tidningen Automobil 2011.

Badge engineering är ett illa omtyckt begrepp men när det gäller Opel GT och dess snarlika, likvärdigt motoriserade syskon Pontiac Solstice, Saturn Sky och Daewoo G2X användes det för en väldigt rolig och prisvärd bil.

Opel GT for runt i gränslandet mellan Mazda MX-5 och BMW Z4, med läcker, egen profil, en rask och stark snarare än varvvillig turbomaskin och en snygg, funktionell inredning som tyvärr hade väldigt ont om förvaringsfack. En ren nöjesbil som om den varit något lite mer praktisk kanske hade överlevt ännu.

Motorn var på bara två liter men gav 264 hk, alltså en litereffekt så hög som 132 hk. Chassit var en udda ramkonstruktion, med två längsgående rör och ett golv delvis av glasfiber. Dubbla triangellänkar fram och bak höll i hjulen och det fanns stora doser av gammaldags, bakhjulsdriven körglädje med mekanisk nerv. En växellåda med lite kärva ingångsvärden förhöjde känslan av grabbatag i ekonomiklass.

På papperet och i vårt test höll Opel GT förbluffande hög klass i allt utom möjligen bromsarna.

Tre år, längre höll inte detta försök att vässa Opels image, gud vet för vilken gång i ordningen. Det har alltid varit som fördömt vare sig märket satsat på sport- eller lyxbilar genom åren. Ändå avhöll man sig denna gång noga från att skriva ut namnet Opel på GT, bara märkessymbolen fanns!