Blir lite fundersam över hur prisbilden ser ut på långmilat. Tycker man kan läsa spaltmeter med klagosång över hur dåliga nyare bilar är, barnsjukdomar, knappt färdigutvecklade, materialproblem och gud vet vad. Beg borde vara billigt men, kikar man på vissa nyare (läs 2009-2014) beg bil med 25-35tusen mil med sig, så begärs verkligen inga småpengar. Om folk känner rädsla för att behålla sin bil efter 10000mil (eller när nu maskinskadeförsäkringen går ut) så borde ju en långmilad bil, vara mycket lågt värderad och vara ett säljmässigt bojsänke?
Ett exempel från blocket. En välutrustad passat kombi, -11, diesel och man, 140hk, +30tusen mil. Pris.74tusen? Visst en sådan kostade väl sina modiga 400 ny och bilen är ju 5 år men, vem köper en sådan bil? En god vän till mig köpte en liknande passat kombi, dock en -12:a, med 20000mil på mätaren på en bilfirma för 100. Min första tanke, hur tänkte han när han köpte en långmilad bil för 100??? I hans fall funkar det. Han kör >1000mil om året. Räknar man då med att den orkar leva till 30000mil (det gör de ju bevisligen enl ovan) så har han bil i 10 år och åker gött lika länge. Den har låg skatt, drar lite soppa och är rymlig och bekväm. Bara fördelar för dem. Kort sagt, en bil med deras förutsättningar som gått 20000mil funkar ju. Men, i jämförelse mot förstnämnda bilen, skiljer det bara 25 tusen prismässigt men hela 10000mil i körsträcka? Verkligheten förefaller se så ut på blocket. Kollar man däremot på bilpriser.se så är ju långmilat inte högt prisat. Står bilpriser för den sanna realismen i detta resonemanget? Dvs att milen dödar värdet på en bil betydligt mer än vad som avspeglas på många annonspriser?
Det är klart att alla bilar blivit mer avancerade och kostar mycket mer som nya nu än för 10 år sen och att det i viss mån speglas på begmarknaden. Passaten med 30tusen mil kan få koppling, turbo, partikelfilter samt avgaskylare utbytt inom första året med miltal runt 30000 (ja, det kan tyvärr komma långt tidigare med) om det vill sig illa, det är lätt 40-45 lakan (om inte mer) i rep. Den nitlotten lär inte vara rolig och då är det ju saftigt om man slantat 74 några månader innan. Kontentan är väl att man inte bara kan "kasta" en sån bil. Eller är det totalt riskfritt att köpa en bil som gått 30 på kort tid genom att man kan utgå från att motor, turbo, koppling and you name it, faktiskt redan är bytt (minst en gång)? Lurig ekvation.
Hur tänker ni, åker ni långmilat och trivs eller är det en galenskap?
Kommentarer
"Lurig ekvation", inte alls. För det första måste du skilja på vad du kan få för en bil som säljs och det är det Bilpriser anger. Och när du ska köpa den är det priset bilfirman anger.
Sedan är det upp till dig att ta reda på vad som är bytt på bilen och värdera därefter.
Jag talade med en taxiåkare för några år sedan, han leasade bilarna på fem år, hann med 80000 mil på den tiden och han påstod att det var köpare som köade för dem. Nåja, det får stå för honom, men han påstod att bilarna var närmast nyskick, det mesta var bytt och i perfekt skick.
Nu är det ju så med taxibilar, det är ju ett verktyg som inte får klicka, då kostar det pengar så de är säkert väl underhållna.
Vackra lik säger jag om långmilare.
Vis av egen erfarenhet och andras, vi snackar fint hållna premiumbilar med de bästa materialen som tål otroligt med slitage så milen syns inte så tydligt ytligt sett men att bilarna sjunger på den sista versen och man kan starkt anta att mätaren är justerad enligt Nisses taxi historia 80 000 mil.
Jag själv köpte en mint fräsch Volvo 240 GLE 24 000 mil ja i jisses sätena såg nya ut och bilen gick felfritt i två år ja lite slö o slöare o slöare....fanns till slut knappt nå komptryck i cyllarna. Motorn hade gått minst 40 000mil enligt verkstaden men ok den kom som tur var billigt och jag fick den såld omgående då den var väldigt fin.
En bekant köpte enbart långmilare då han ville ha extra allt Audi/BMW/Mercedes , det fick han också, motorer växellådor lager bussningar AC o fan o hans moster lämnade in, pärlorna stod mest still på hans uppfart tja jag tror faktiskt med egna öron att hans äktenskap delvis rök på det.
Jobbkompis köpte sin drömbil en stor Peugeot någonting 28 000 mil i väldigt fint skick men växellådan rasade rätt omgående.
Det är nog så att de här bilarna körs till en viss gräns där de med sunt förnuft betraktas som fix unt färdisch och sedan skickas de med kommande kostnader nedåt på linan med förtjänst då det är fina bilar.
Tror också att det ligger väldigt mycket i det Tvärnit skriver. Visst kan man lyckas med långmilare men då är nog ändå förutsättningen att man är en mycket duktig "mekare" själv och inte tvingas nyttja verkstäder för allt som ger med sig. För det kommer det att göra - "allt" är inte bytt när bilen gått lite längre oavsett vad som påstås.
Jag köpte själv en långmilare, en MB 240D, en taxi som gått avsevärt mer än mätaren visade, men jag gav inte mycket för den och var beredd på att den inte skulle hålla länge.
Och det är vad det handlar om, inte betala mer än vad man vet, inte tror, att den är värd.
Den skulle gå som reserv under tiden ett par andra modifierades, men den blev så populär att den blev mer och mer bruksbil trots sin trötta diesel.
Det här var på den tiden man måste läsa av mätaren och deklarera för skatten, obekvämt.
Den rostade kopiöst, men fungerade jämt även vintertid, men det var lite trist att glöda en minut innan start.
Den slutade sina dagar mot ett stort stenblock då motorn slets loss och hamnade under bilen.
Motorn var f.ö. det enda som var värt att ta reda på och den fortsatte brukas som båtmotor.
Jag har tidigare mest haft långmilare, och före denna jag har nu så hade den som gått minst krånglat mest.
Jag har kört Mercedes, Volvo och Saab förutom en enda Renault som bara gick sönder, och allihop har varit långmilare och visst har jag fått byta grejer men verkligen inte för några stora summor... Det mesta som pajat på Saab/Volvo/mb jag haft har faktiskt berott på felaktigt utförda reparationer eller bristfälligt underhåll, har ju varit gamla billiga bilar allihop och lågt pris och dåliga reparationer och underhåll verkar hänga ihop.
Hade jag inte kört så mycket skulle jag inte tveka på en nyare långmilare. Dock med 3500-4000 mil om året blir det snabbt mycket och även en dieselvolvo eller mb börjar kännas nötta efter 90-100k mil.
Jag räknar kallt med att med rätt skötsel kunna ha nuvarande bil på 7700 mil runt 10 år/35000 mil till och bara byta olja, bromsar, glödlampor och kanske nån bussning eller led under den tiden.
Intressanta åsikter och erfarenheter!
En bil som rullat 30000 har rullat 30000mil. Bromsar och turbo är kan vara bytt. Ac renoverad osv men, det kommer ALLTID vara något att ta ställning till i slitage då utförsbacken i slitage tar mer och mer fart. Jag är verkligen fundersam på tankesättet som finns på marknaden att en så långmilad bil anses ha så högt värde TROTS att de flesta bilhandlare är ganska medvetna vad det kostar att laga minsta defekt på en modern bil. Det är inget man gör med ena handen bakbunden direkt.
En bilhandlare som inte tillhandahåller iaf minst 3 mån garanti på en bil med nämnda årsmodell och pris lär knappast kunna klara en försäljning av ett sådant objekt? Då bör det ju inte finnas en normalfuntad bilhandlare som byter in en sådan bil med nämnt miltal för över 30? Något annat vore ju TOTALT självmord företagsmässigt med tanke på att ALLT kan rasa på en sådan bil inom 3 mån. I det perspektivet kan man säga att begärt pris är relevant men, bilen kanske håller i 3 månader utan problem. Då kan handlaren pusta ut men ägaren av bilen kan vänta sig evigheter av problem för de lär ju rimligen dyka upp. Då är det ju fel pris på riktigt. Säg då att den nya ägaren som betalt 74 måste lägga 25-40 tusen i rep, första året, då kunde de istället köpt en relativt lågmilad likvärdig bil med under 10000mil på mätaren, men sluppit veckovis av väntan på verkstäder/stillestånd. Är då inte prisskillnaden mellan dessa bilar trots allt liten? I verkligheten ser det väl ut som så att har man inte 125-130 som en ”lågmilad” kostar så får man alltså vara hänvisad till billigare bil och potentiella reparationer men samtidigt lär ju budgeten vara ansträngd konstant. Tillförlitligheten lär ju även den umgås med ett rejält frågetecken. Därav min kommentar ”lurig ekvation”.
Det klassiska: ”Antingen amorterar man eller så reparerar man” gäller som så ofta men ska man köpa ett potentiellt repobjekt måste det ju finnas en öppning för att kunna köra en vettig bil till pengar man annars inte kanske hade kunnat köpa en liknande bil för. Bilfirman rör ju inkommande bilar så lite som möjligt (rekond möjligen) och håller tummarna för att de ska slippa ta ev kostnader, det måste på riktigt, vara en högre form av kalkylerad risk att handla med långmilare.
Ser fler och fler långmilade bilar som säljs privat och där är det ju fritt fall. En sådan bil ska ju vara hysteriskt billig om den rullat riktigt långt, även om det är ”fullservat” osv. Så är ju inte fallet oftast heller, privat kan ju vara dyrare att köpa än på firma, troligen pga. okunskap eller kanske bara girighet (?) men marknaden blir ju rätt skev?
Har ägt många långmilare och har liknande erfarenheter som lason1.
Så länge inte milen blir skyhöga är det tidens tand som biter hårdast, utom då vissa slitdelar som turbo, koppling osv...
En bil som går mycket, konstant, kan gå väldigt långt, som taxibilar tex.
Men jag har aldrig köpt en högmilare till såna pengar, då sätter man sig i en dum ekonomisk sits.......
Har ägt bilar på 50k mil som varit väldigt bra, tom problemfria den tid jag haft dem.
Som min nuvarande passat, 28k mil, en 03 variant turbo, men inte gav jag dom 22 som begärs för dom i det vettiga skick min är i.
8k, av en handlare som bytt in men inte lägger kraft på lågprisbilar.
Går den ett år har den kostat mig knappt en tusing i månaden, fick mycket riktigt sludge-sanera och byta turbo gick på 3000 spänn och lite jobb....
Naturligtvis kan jag sälja den, vilket lämnar mig med låg eller ingen kostnad.....
Räknar kallt med att kunna ha den 3 år till liten kostnad, då blir det billigt.
Att köpa en sån bil som det talas om här till dom priserna är möjligen dyrare än att köpa bilen ny, faktiskt!
Den minskar fortfarande i värde och den kommer att gå sönder!
Jag köper den hellre när den har tappat sitt marknadsvärde och fått ett bruksvärde, då tar jag ingen större risk, rasar lådan kan jag skrota.....
Ska jag ha nyare bil, köper jag en 3-5 år gammal med låga mil och dokumenterat skött, och byter efter några år, innan det drastiska 9-årsraset infinner sig......
Hur man än gör, är bilen en kostsam historia, men man kan ju tänka sig för, så man inte går in i en affär som inte kan vara vettig, hur man än gör....
För det är inte vettigt att köpa en bil med 30 på mätaren för uppåt 100 pengar........
Vill man ha en hyffsat ny bil kan man göra en liten bra affär genom att kolla på 3 år gamla leasingbilar/förmånsbilar som har gått 9000-12000 mil. Min polare köpte min gamla Passat tdi 140 årsmodell 2011 förmånsbil som hade gått 10000 mil för 120 000 kr.
Intressant i detta sammanhang är ett utslag i Tysklands högsta domstol som var kort refererat i en tysk tidning för några dagar sen (jag hittar ingen länk just nu).
Domen skulle innebära att alla företag som säljer en produkt, även begagnad, till slutkonsument är skyldig att lämna 6 månaders garanti med bevisbörjan på säljaren vad gäller tidpunkten för ett fels uppkomst.! Kan få stor påverkan på marknaden för begagnade personbilar - vi får väl se.
Ingen maskinskadeförsäkring på en sådan bil, växellåderas eller motorras kan kosta 50000:- eller mer.
Just den prisklassen är enligt min mening det sämsta man kan köpa med dessa miltal.
Du kan inte skrota den och inte sälja den, bara att hosta upp reparationen.
En bil för max 20-30000:- kan man ju alltid skrota och en bil med lägre miltal har man maskinskadeförsäkring på
Men då får man väga in inköpspriset, junkers .....
Nu vet jag inte om passaten hade betydligt högre marknadsvärde, men köper man den 20 under, kanske det kan vara värt lite gambling......
För ett växellådsras kostar inte 50 på en bil utanför garantier och försäkringar, för då reparerar man inte på märkesverkstad och det krockas vanligen fler bilar än växellådor rasar, så det finns prylar på skroten.....
Man kan ju undvika dsg om man är orolig.....Fruns son köpte loss min leasade navara till restvärde när jag hade firma, och det blev en väldigt bra affär, för oss båda....
Kanske inte får så stor påverkan på svenska marknaden, här finns konsumentköplagen med bra skydd sedan många år.
http://www.hallakonsument.se/tips-for-olika-kop/kopa-och-hyra-produkter/bil-och-andra-fordon/fel-pa-bilen-efter-kop-av-bilhandlare/
Jag klippte ut lite ur ditt inlägg enl ovan för i dessa meningar fångade du väldigt precist det som mina funderingar cirkulerar runt. Du lärde mig ett nytt begrepp också, ”nioårs raset”, det får du gärna utveckla.
Frågan man egentligen vill ha svar på är om en bil som jag nämnt i exemplet är för dyr. Tveklöst. Är det en dålig bil, troligen inte alls. Kommer den kosta stora pengar att ha igång. Troligen. Allt pekar på att man kan få mycket problem. Egentligen kanske man inte ska oroa sig över växellådor (ja om det inte är DSG förstås) och stora mekaniska enheter utan snarare hjälpsystem, elsystem och liknande som kan vara hysteriskt svårt att finna fel på. Problemet där är att vissa saker måste fungera för att det ska gå att köra och använda bilen som det är tänkt. Då blir det problematiskt för även om man säkert kan diagnostisera fel med bilens dator som utgångspunkt kommer man ändå fort stöta på fel som aldrig går att lösa utan expertis, expertis som då oftast stavas riktigt dyr verkstadstid. Det är ju rätt i sak att man knappast lämnar in en så långmilad bil till auktoriserad verkstad men tyvärr kan det blir ett tvång och då står men där med ett fordon som är för dyrt att laga men samtidigt för dyrt att skrota?? Hade -11 passaten i blocket exemplet istället kostat 35 så kunde man enligt Junkers recept, chansa, kanske ha tur att klara sig genom många mil och sen kasta den men för de dubbla pengarna är det orimligt.
Man kan dra en pararell mot en äldre bil jag hade. En Passat -00:a som såldes runt +31tusen mil. Då hade jag kört med ett ganska glappigt instrumenthus med allehanda underliga varningar och annat men, bilen gick att köra. Det kan man troligen glömma i många av de nyare bilar som finns idag. Läste om nån bil (var det passat tdi?) som hade ett system med additivvätska som varnade idogt för låg vätskenivå, trots att behållaren var full. Till slut tyckte systemet att den var tom och motorn gick inte att starta. Elektroniken bestämde att bilen inte fick köras förrän motorn kunde köras rent. Vet ej slutklämmen på den historien men, där ha ju tillverkaren gjort det tvingande att se till att avgasreningen fungerar no matter what men, bara blotta risken att bli stående över en sån sak, får en ju att på allvar fundera över om man inte kan ljuddämpa en amazon så den bli dräglig att åka i …
Jo - övervakningssystemen i dagens bilar är ju rätt kinkiga så har nåt av dessa signalerat nåt fel så kan det ju bl a innebära att motorstyrningen går ner i "nödläge" och att köra en sån bil är ju inte speciellt kul. Vi hade en gång en Corsa -02 där en ABS-sensor gett upp och där ABS-lampan tändes och hastighetsmätaren slutade fungera. Så långt OK och givetvis avsåg vi att byta den så snart som möjligt och det blev verkligen nödvändigt eftersom Opel bestämt att med en dålig ABS-sensor så skall motorstyrningen ner i detta "nödläge". Inte kul och inte helt nödvändigt heller - det räckte nog med övriga felindikeringar för att man rätt snart skulle åtgärda felet. Nu blev bilen nästan okörbar och drog dessutom mycket bränsle. Sen är ju bilprovningen dessutom noga numera på de bilar dom kan kolla "loggen" i bilen.
Det är lagkrav på att bilen ska gå i low emission mode om adblue systemet inte funkar, gissa hur seg en 500hk volvo fh med 50 ton blir när den varnar för att den inte kunnat regenerera eller adblue är slut.....
Personbilar kanske inte ska gå att starta, men en lastbil går med starkt reducerad effekt.
Ofta givarfel dessutom.....
Men var det limpmode på opeln, pi?
Min v40 drog ner motoreffekten när abs-givaren var sönder som i antispinn......
Hilife, med nioårsraset menar jag de olika faserna i värdeminskningen, 3,6,9,12 år.....
Däremellan kan det ligga ganska still om miltalen är normala åtminstone....
Sen får den slutligen ett bruksvärde, min passat, fullt fungerande och bra att köra, hyfsat modern kan ju vara värd ca 15, så länge den funkar, sen har den inget alls värde......
Ducce nu har din VW Passat rullat ganska långt men om den vore lite nyare så hade ett steg 1 chip gjort bilen mer körbar. Jag testade det på min Audi A3 1.8T och det kändes som att motorn varit sjuk innan. Efter steg 1 chippet drog den dessutom mindre bränsle när man körde lugnt. Fast då optimeras även styrenheten till 98 oktan och den är ju dyrare att tanka. Tror oilsludge mycket har med longlife oljorna att göra. Eller rättare sagt att bytet av motoroljan sker för sällan. Kanske fungerar under optimala förhållande?
ducce - ja, jag uppfattade det så. Fast det är ett antal år sen nu så minnet är väl inte det klarast på den punkten.
Minimats, oilsludge har nog inte med oljan i sig att göra, longlife är helt enkelt olja av hög kvalitet och med mycket rengörande tillsatser.
Men som du är inne på spelar intervallerna stor roll....
Nu samlar oljan upp skit, som landar i sumpen, byter man olja ofta följer skiten med ut...
Men med 3000 mils byten hinner skiten bli klet som fyller sumpen tills oljepickupen blir igensatt eller det dras upp i systemet igen....
Longlifeolja och täta intervall borde vara en bra kombo.....
Turbomotorer har ju egenskapen att när man stannar motorn, överhettas den stillastående oljan i turbosmörjet, och bränns till kristalliserat skit, det är en stor del av det som sen landar i sumpen......
När min turbo rasade var oljereturen helt igensatt av stenhårt koks.
Man ska alltså köra turbo om man mest kör långa sträckor och har förstånd att låta motorn lugna ner sig på tomgång en liten stund innan man drar ur nyckeln.....
Longlife funkar utmärkt om man kör så, kör man mycket kortkörning så ska man köra 1000 mil eller 2ggr/år.....
Att ett moderat chiptrim skulle kunna vara vettigt tror jag, speciellt om det ger mer krut på lågvarv, för motorn är piggare än vad de 150hk på pappret antyder, men den är trött i botten och det passar inte mig riktigt som gasar från botten, kör faktiskt snålare och ändå fortare med en sexa typ bmw 525.
Tom en cheva transsport, 2 ton 3,4l v6 och automatlåda gick med samma förbrukning med min körning.
Men jag har börjat vänja mig.....
Ursäkta ot.
Alltså, det är ju jättesvårt, allt beror ju på hur bilen skötts. Men personligen när jag köpt bil privat har jag ofta letat bilar som gått säg 12000-15000mil på 1,5-3år. En sån har ju rullat landsväg och motorväg och är ofta en välskött tjänstebil.
Observera att det konto du använder för att kommentera artiklar skiljer sig från det konto som används för att logga in och läsa Premium-innehåll.