Bilstolens spännande historia: Nej, Saab var inte först med elvärme

Den här artikeln publicerades första gången 2020.

När tror du världens första olycka med ett självgående fordon inträffade?

Det var tidigare än de flesta tror. År 1771 rände Nicolas-Joseph Cugnot sin ångvagn mot en mur i världens första olycka med ett självgående fordon. Cugnot försökte styra trähjulen på den fyra ton tunga skapelsen med två pinnar fästade på en styrstång. Det gick som det gick. Olyckan är väl dokumenterad i teckningar där man ser Cugnots förarstol: en hopspikad träbänk.

Åtskilligt har hänt på 250 år, bilstolar är sedan länge komplexa skapelser som driver industrier. Deras konstruktion sysselsätter skarpa ingenjörshjärnor, deras utseende de mest kräsna formgivare.

På nätet finns avhandlingar från tekniska högskolor om förarstolar, hundratals sidor även när en så skenbart enkel detalj som den steglösa vinkeljusteringen mellan sits och ryggstöd beskrivs.

Hur en förarstol ska uppfylla krav på säkerhet, komfort, hållbarhet, frihet från svettdoft, rengöringsegenskaper och tillverkningsekonomi är uppgifter för specialister på namnkunniga företag, Lear och Recaro till exempel.

Bilstolar är också kulturellt betingade. Vem minns inte franska stolar med supermjuka skumgummisitsar och tyger tunna som gasbindor, tyska brädhårda sittytor på spiralfjädrande bottnar, engelska läderfåtöljer som doftade gott eller amerikanska vinylsoffor med klatschiga färger och noll sidogrepp?

Bertha Benz, hustru till pionjären Karl Benz, tänkte föga på sådant när hon öppnade sin omfångsrika portmonnä för att finansiera makens självgående vagn. Sedan 1886 har Benz Patent-Motorwagen räknats som ”världens första automobil med förbränningsmotor”.

Cugnots träbänk var nu dubbla sittplatser i en tagelstoppad skinnsoffa med armstöd, som kuskbocken till en hästdragen landå. År 1901 kom Oldsmobile ”Curved Dash”, den första masstillverkade automobilen. Den fanns med sufflett. Med regn- och väderskydd var det inte nödvändigt med skinn till sittplatserna längre, även tyg fungerade.

Skinn, utan alltför omfattande behandling med vår tids mått mätt, var dock vanligast till långt in på 1920-talet. Sittplatserna såg ut som Chesterfieldfåtöljer. I den karosstyp som kallades town cars eller ”sedan de villes”, förbehållen välbesuttna 1910- och 20-talister, satt chauffören där framme utan tak på sin skinnsoffa medan passagerarna i kupén hamnade på allt mer konstfulla tygklädslar.

Stålrörsstolar blev rätt vanliga under 1930-talet, inte bara bland möbelarkitekter utan också i bilar, exempelvis i Citroën B11.

Åren efter kriget exploderade form och färg och stolarna blev smäckrare. Konstmaterial som vinyl dök upp och somliga skyltade med att kvinnor ansvarat för färger och mönster, en jämlik bransch minsann!

Även i billigare engelska bilar kom olika vinylsorter, iskalla mot rumpan på vintern, brännheta på bara kortbyxlår. Somliga ViB-läsare känner säkert igen sig!

Redan på 1920-talet fanns dock ett vinylliknande material från DuPont, under varumärket ”Fabrikoid”. Någon kanske minns MB-Tex, det elefanthudtjocka konstmaterial som kunde beställas till Mercedes-Benz från slutet av 1950-talet. När bilen skrotats och återgått till naturen låg MB-Tex opåverkat kvar på backen.

»Iskalla mot rumpan på vintern, brännheta på bara kortbyxlår.«

På 1950-talet kom bilar som Ford Thunderbird 1955, Chryslers 300-serie och Pontiac Bonneville 1958 med eleganta separata stolar, smäckra, krom- och listinfattade snyggingar åtskilda av bred mittkonsol där ännu fler kromlister, konstfull växelväljare, förvaringsfack och diverse mätare trängdes. Skålningen i stolarna var väl si och så.

Ibland har tillverkare anlitat modeskapare för att ta fram exklusiva klädslar, Missoni åt Maserati, Bill Blass åt Lincoln och Levi’s jeans till American Motors till exempel. Kaisers modeller kunde erhållas med krokodil- eller leopardskinnsmönstrad klädsel, kanske något att överväga i dag? Eller inte.

Chryslerkoncernen erbjöd ”swivel seats”, snurrbara framstolar som underlättade i- och ursteg, uppskattade av modemedvetna kvinnor som slapp exponera benen i sina trånga ”pencil dresses”. Idén fanns allra först i den okända J.E.M. Camping Special som redan 1923 hade stolar som följde dörrarnas rörelser.

Visste du att...

Namnet Recaro är en sammandragning av Reutter Carosserie. Wilhelm Reutter grundade 1906 en karossfabrik som 1930 inledde samarbete med Porsches designbyrå och som senare också utvecklade och tillverkade stolarna till Porsche 356. År 1963 köpte Porsche karossdelen av företaget och det nybildade Recaro utvecklade till 1965 års Frankfurtsalong den första renodlade sportstolen för eftermarknaden. Numera finns Recarostolar även som standard i mängder av vardagsbilar, utan att tillverkarna skyltar med det.

Saab var inte först med elvärmd förarstol 1972, även om vi svenskar vill tro det. Cadillac erbjöd redan 1966 elvärme i både fram- och baksäte. Finessen hade gömts undan på sidan tolv i broschyren.

Och var hade världen varit utan trepunktsbältet, Nils Bohlins uppfinning som 1959 debuterade i Amazon och PV? Sex år senare kom världsnyheten justerbart svankstöd. Saab kan kontra med att 9-5 hade världens första stolar med fläktkylning, en fläkt i ryggstöd och en i sits.

I dag finns veganska skinn, tyger av ”fibrer” från PET-flaskor som fiskats upp ur nedskräpade hav, massagestolar kopplade till eteriska doftdunster ur ventilationsgallren … Då har vi inte ens nämnt eljustering med minne, integrerade krockkuddar, inbyggda bältesfästen, förstärkta underreden för överviktiga, högtalare i nackskydden, värmeutblås runt halsen eller svindyra kolfiberskalstolar för superbilar.

Ämnet är outtömligt för den outtröttlige – och apropå det: Vid Nottingham University i England har en klädsel med EKG-känsliga sensorer utvecklats. Om föraren dråsar till signalerar sensorerna till önskade bilfunktioner att träda in – varningssignaler, nedbromsning och parkering i vägrenen, koppling till larmcentral eller vad man nu vill.

Suffletten som automatiskt fälls upp när klädseln träffas av regndroppar – utlovad på experimentbilen General Motors Le Sabre redan 1951 – väntar vi emellertid fortfarande på. Kanske inte förgäves?