Bilstereons spännande historia: Från vakuumrör till streaming

Utveckling betyder ofta att saker och ting krymper. Ljudkällor i bilen till exempel.

För snart 100 år sedan dök bilradioapparaterna upp i USA. Radiolådan med sina vakuumrör vägde åtskilliga kilon och hade en volym på tiotals liter. Den placerades först på de breda dörrtrösklarna och när den flyttade in i bilen fick den knappt plats vid passagerarens fötter.

Smärre komponenter stuvades under baksätet eller i bagagelådan utanför karossen. Antennen, metervis lång, drogs på undersidan av fotbrädorna eller som ett galler på taket. En härva av antenntrådar mellan stolpar på bilen förekom.

Lyssning under färd gick inte, man fick stanna, kränga på sig hörlurar och ratta in en närbelägen station. Avstörning fanns inte heller så det knastrade och susade, mottagningen kom och gick. Radion drevs av batterier som snabbt tog slut, nöjet var begränsat men bilradioägarens status hög.

Motorola 5T71 debuterade 1930 och brukar anses som den första radion anpassad för bilbruk. Den kostade en femtedels ny A-Ford, 120 dollar, ändå spreds radiomodet snabbt. Mot slutet av 1930-talet var radion självklar bland extrautrustningen.

I den anvisade radioluckan i 140/160-serien passade denna enkla FM/AM-radio med inalles fem förvalsmöjligheter. Det räckte gott – då!

I dag kan du säga ”Spela Tio mil kvar till Korpilombolo” rakt ut i luften när du kör och genast kommer Agnetha Fältskogs väna stämma ur ett dussin högtalare i bilen. Allt via en app i telefonen eller genom någon mojäng bakom multimedieskärmen som reagerar på ditt tal.

Du tänker inte mer på det, ljudet strömmar var du än är. Radiovågor sänds ut jorden runt och dirigeras från satelliter i rymden. 1920-talsmänniskan skulle ta dig för herre över universum, kanske för Djävulen själv.

1936 presenterades den första bilradion med stationer som förinställdes och valdes med knapptryck, en revolution. Tyska Becker presenterade ”Mexico” 1953, med dels FM-mottagning, dels självsökande stationsinställning. Stationsnålens rörelse över frekvensskalan var ren magi, belyst dessutom, samt förbehållen Mercedesägare i början. Bakom fasaden fanns fortfarande vakuumrör.

Inte förrän 1963 kom den heltransistoriserade bilradion och Becker var först igen med modellen ”Monte Carlo”. Nu kunde installationerna krympa och prestandan förbättras avsevärt. Dessutom dök de japanska tillverkarna upp.

Parallellt fanns nu skiv- och bandspelare av olika slag för bilen. Skivspelaren, given nostalgipryl bland dagens jänkebilsåkare, var egentligen en kommersiell flopp efter Chryslers lansering av den i mitten av 1950-talet. Det fanns anläggningar för 33- och 45-varvsskivor, men ingen som kombinerade båda så vad skulle man välja? Singelskivor som måste bytas titt och tätt eller LP-skivor som var bökiga att hantera?

Bilskivspelarna var bra på bild och i reklamen men knappast i verkligheten, även om Chrysler hängde i och förfinade dem. 1960 kom ”skivspottaren” Auto Victrola som rymde 14 stycken 45-varvare, lagom många för en romantisk bilkväll på Lover’s lane.

Grönskimrande equalizerglädje med anläggningen i Volvo 780. Kassettband med autoreverse, loudness, metallbandsläge – you name it!

”Bilstereon skulle bestå av ett flera våningar högt torn”

Kassettbandspelaren patenterades av Philips 1962 och var först avsedd som diktafon, men efter styrelsebeslut förlängdes bandtiden från 20 till 30 minuter så att LP-skivor kunde få plats. Därmed såddes ett frö som skulle erövra världen.

Modellen RN582 var den första som anpassades till bil 1968 och i början av 1970-talet exploderade marknaden för eftermonterade kassettspelare i bilen. Alla etablerade tillverkare – och flera nya – erbjöd dem.

I slutet av 1980-talet grasserade komponentflugan. Bilstereon skulle bestå av ett flera våningar högt torn med separata delar för radio, kassettspelare och equalizer så att finsmakarna kunde justera ljudet i olika frekvensområden för att bli nöjda. Knapparnas belysning gjorde det hela än mer imponerande!

Modet höll i sig till cd-skivans genombrott i början av 1980-talet. Lexus SC430 var den sista modellen med kassettspelare som standard år 2010. Ännu tills nyligen var kasserade kassettband vanliga i dikesrenarna, själva bandet fladdrande i vårvindarna när snön smält.

I Volvo S80 1998 fanns HU-601 med kassett- och cd-spelare och 20 förvalda radiostationer. Separat cd-växlare i bagageutrymmet var extra.

CD-spelaren hängde med i drygt tre decennier efter debuten med eftermarknadsanläggningen Sony CDX-5 1984. Branscherna för komplicerade växlingsanordningar i bagageutrymmen och för cd-samlingsmappar att fästa i solskydden fick ett raskt uppsving, liksom givetvis ljudkvaliteten jämfört med kassettbanden.

Sedan gick det fort. AUX-uttagen som medgav sladdanslutning av extern spelare av digital typ, helt utan rörliga delar, kom och gick under några år och när USB, Bluetooth, satellitradio, internetradio, Spotify och allt vad det är kommit till jorden har alltsammans förstås hamnat även i bilarna.

Där någonstans är vi nu – men inte i morgon.