Renault Sport Spider: ”90-talets roligaste bil för rimliga pengar?”

Den här artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Automobil 2006.

Renault Sport Spider byggdes 1995–99 och hade allt som får snålvattnet att rinna till för den som gillar att köra bil bara för skojs skull.

En kompromisslös, fräckt tvåfärgad badtoffla med plastkaross, låg vikt (790 kg), ett spännande aluminiumchassi i avancerad space frame-teknik, superdirekta köregenskaper, total renons på komfortdetaljer – och en bekymmersfri maskin från Méganes standardsortiment placerad på tvären några decimeter bakom de åkandes ryggar, drivande bakhjulen.

Broschyren till den här läckerbiten är på franska och engelska parallellt, en lagom blankskinande 30-siding i liggande A4. Illustrationerna är en svårt läskande blandning av flyhänta skisser på bilen i olika utvecklingsstadier och avskalade fotografier på några färdiga exemplar i blått, rött och gult, Renaults tävlingsfärger. 

Efter en tids produktion tillkom en blyertsgrå färg som fjärde alternativ, men alla hade den typiska grå färgen på nedre halvan av den lilla karossen. Här och var får betraktaren ingående blickar på den spartanska förarplatsen, på friliggande chassikomponenter man kan dröja länge vid, på hjulupphängningsdetaljer som osar av skönt ingenjörspillande.

Två hjälmförsedda personer finns med på varje fotografi. Som en fotnot uppmanar Renault alla till att köra med nedfällt visir för att undvika att få omkringflygande saker i ögonen. Sport Spider fanns antingen i renskalat utförande med Aeroscreen, den låga luftslitsen i stället för vindruta, eller med ordinär vindruta och en ensam torkare. Till skillnad från Aero-screen hade den versionen också både fläkt och värme.

På en bild kan man också skymta den osannolika Renault Espace med F1-teknik som flitigt förekom i pressen och olika pr-jippon vid den här tiden, en familjebuss god för minst 300 knyck.

Givetvis är de så kallade saxdörrarna flitigt exponerade, de förstärker det allmänna intrycket av Sport Spider som en ettrig liten insekt ute på målstyrt uppdrag. Samtidigt finns det något mycket snällt, intagande över den lilla pjäsen – vilken oemotståndlig kombination.

Texten börjar med att en ung grabb frågar sin pappa (här får man ofrånkomligen en bild av reklamen för Wertherkolor på näthinnan) om vad en sportbil är för något, varpå denne orerar på lätt flummigt copymanér om hur en bil ska vara en förlängning av förarens armar och ben.

Sedan tar det sig, läsaren får bakgrunden till bilen serverad (den började som konceptbilen Laguna 1992), den tekniska beskrivningen är ingående och bilens plats i Renaults i övrigt så väsensskilda sortiment förklaras.

Gott så, men det är helt obegripligt att det bara var 1 640 personer som köpte Sport Spider under drygt fyra års produktionstid. Fanns det för tio år sedan inte fler än så som tyckte att bilkörning är det absolut roligaste som finns?!

Läs också: Hondas lilla GTI-raket: ”Vart tog den här klassen vägen?”