Hondas lilla GTI-raket: ”Vart tog den här klassen vägen?”

Den här artikeln publicerades ursprungligen i tidningen Automobil 2006.

Varje fundering över Honda CRX måste inledas med en fråga: Vart tog den här klassen med fräcka små sportcoupéer vägen?

Tänk tillbaka ett ögonblick. Alla Fiats sportisar på vardagsteknik från 1960- och 70-talen, de som hette 850 Sport Coupé eller 128 Sportcoupé (som ju fanns med både 1300- och 1500-motor)? Eller den sista i raden, 3P med glada stripes längs karossidorna och halvkombilucka? För att inte tala om alla specialbyggen från carozzeriorna i Italien.

Tänk också på klasar av engelska roligheter. Eller tänk på varför inte Alfa Romeo bygger något som den helfräcka Alfasud Sprint numera? Opel GT (den riktiga från 1967 alltså, ingen feldöpt roadster som den nya)? Och mängder av andra?

Kanske var det därför Civicgenerationen från 1984 slog ned som en sådan bomb. Här fanns ju en minimal GT-vagn i familjen om fyra nya modeller, en bil som inte behövde några förklaringar alls – bara så fräck att se och så kul att köra. Efter några år morskade den upp sig med 16-ventilsmotor på 120 hk och blev en Ferrari i bonsaiformat.

När andra generationen – ämnet för denna betraktelse – dök upp hösten 1988 var bristen på konkurrens generande uppenbar. Hade ingen konkurrent lärt sig någonting? Tydligen inte, CRX II fick härja i orubbat bo ända till avlösningen med CRX Del Sol 1992. 

I Sverige såldes CRX II under fyra år: 1988 – 231 bilar, 1989 – 478, 1990 – 112, 1991 – 180 exemplar. Totalt 1 001 stycken. Alldeles för få.

Broschyren är en typisk Hondatrycksak, inte särskilt exklusiv eller speciell i något avseende men med en fingertoppsfaktor som inte ska föraktas. Prydlig i allt, med påtagligt internationell stil på studiofotograferingarna för att passa lite över allt.

Minnesgoda läsare erinrar sig nog hur hårt Honda slog på kopplingar till Formel 1 under de här åren, »allt kan härledas till F1-racing« sägs det om kraften och känslan i den snärtiga lilla skapelsen. »Med låg vikt för snabbt gensvar och med en effektiv 1,6-liters motor med 16 ventiler och dubbla överliggande kamaxlar, som är byggd på Hondas vinstrika Formel 1-motorer…«.

Hade man så små snurror i F1? Nå, det må vara en så här tuff bil förlåtet. Men vad »avgassystem enligt 4-2-1-2-principen« kan vara måste vi titta närmare på:

»Avgaserna passerar grenröret, vilket går ihop till två rör, därefter förenas dessa i ett rör innan de når ljuddämparen, för att sedan separeras till två rör igen.« Aha. Soltakets konstruktion var så självklar att man undrar varför ingen tänkt på den tidigare; för att få plats med att öppna luckan i det korta taket sköts den helt enkelt uppåt ovanför taket och bakåt parallellt med det samma. Fräsigt!

Bakrutan, snarare bakrutorna, var en annan finess. Med den lilla extrarutan nedtill fick man ungefär samma designeffekt som i Lamborghini Espada.

Hjulupphängningarna med sin »svanhals« för de främre gjorde att karossen kunde byggas mycket låg, nästan så att hjulen sticker upp ovanför skärmarna. Den slanka stilen var Honda mästare på under några år från mitten av 1980-talet och tio-tolv år framåt. Det var då Honda gjorde verkliga höjdare!

Läs också: VW-chefens envisa W8-plan: "Den förtjänar att bevaras"