Efter Baton Rouge, ytterligare 80-90 miles västerut till Lafayette. Vi hade fått tips om Randol´s, en cajunrestaurang med levande musik varje kväll. Halv nio på kvällen var det full fart både på mat och musik. Lite påminde det om gammeldags äkta svensk logdans.
Två timmar senare, halv elva, var den stora ladan i stort sett tömd. Dansgolvet öde, orkestern hade slutat spela, matgästerna försvann.
Men innan de gjorde det - vilket drag det var! Sexmannabandet var lokalt, hade spelat ihop i 23 år och hette Jambyalaya. Sättningen: trummor, bas, gitarr, keyboard, dragspel och fiol.
Låten som spelades när vi kom in lät bekant och snart kom vi på den: Adress Rosenhill. Vid bordet intill oss satt två män i 40-årsåldern, av normalvikt med vardagskepsarna på. De fick in maten som bestod av 18 krabbor, fyra helstekta lökar, tre hela majskolvar, sex stora runda potatisar plus fyra-fem öl. De satt och åt koncentrerat (utan onödigt prat) i en timme, sen reste de sig och gick.
Hur gick det till?! De borde ha varit fyrkantiga och rullat fram.
På dansgolvet hade en mycket rund man i 45-årsåldern med stråhatt gjort entré. Han avslöjade sig snabbt som kvällens attraktion. Vilken rytm, vilken taktkänsla, vilket samspel med danspartnern!
Minsta knyck på axeln, minspelet, ögonblinkningarna... allt var en del av dansen. Damens miner pendlade mellan förtjusning och förskräckelse. Varje rörelse, varje vändning var perfekt tajmad.
Rena parleken faktiskt och när den runde mannen lämnade ladan tillsammans med sin danspartner så verkade det vara det klassiska slutet på en lyckad dansraggning.
Ute på parkeringsplatsen såg jag paret igen, nu diskuterandes vid hennes bil. Han hade alltså inte nått ända fram ändå..? Kvinnan satte sig i sin bil och åkte i väg, mannen gick till sin pickup. Jag mötte hans blick, vi hälsade och fem minuter senare visste jag följande om honom:
Han var från Lafayette och älskade cajunmusiken och att dansa till den. I april hade han fått beskedet att han hade cancer i ena lungan och prostatan.
Nu levde han som om varje dag var den sista. Han dansade cajun med fyra-fem fasta danspartners, varav kvinnan vi sett honom med den här kvällen var en. De var bara vänner och ringde varandra och stämde träff på olika danshak. De hade dansat så länge tillsammans att de kunde varje rörelse och var totalt samspelta.
Han dansade sällan med okända och när det skedde och vederbörande inte var bra så koketterade han med att han mådde fysiskt illa.
Inte riktigt lika illa som han mådde av cancern, dock. Planen var att ta sig till Tyskland för alternativ behandling och samtidigt besöka sina förfäders hemtrakter i Rhenlandet.
"Men jag vet inte om jag hinner göra det. Vi får se vad Gud har planerat för min del."
Det blev lite känslosamt där på parkeringsplatsen. Cajun-mannen sa att han blev lycklig av att dansa och jag sa att han gjort fyra svenskar lyckliga med sin dans och då blev han tårögd.
"Good luck to you", sa jag och han tackade så mycket, gick till sin Chevy pickup och åkte hem.