En liten iakttagelse i Nashville: alla pratar väldigt fort här. Allra fortast pratade guiden och city tour-chaffisen Lee Johnson som vi åkte med i dag.
En timme tog rundturen, Johnson satt bakom ratten i sin ljusa stråhatt, typ cowboy, och sprutade ur sig fakta blandat med ordvitsar av ojämn kvalitet.
Det mesta gick mig förbi eftersom han alltså satte världsrekord i att prata fort och dessutom gjorde det på en dialekt som han hade jobbat mycket på för att få den att låta cool och obegriplig.
Så mycket förstod jag i alla fall att Lee Johnson själv spelade country, hade gjort en skiva och körde turistbuss för att han behövde pengar till sitt svåra beroende - av mat. Det syntes i och för sig också att Johnson inte brukade vara sist i kön när vällingklockan ringde.
Jag tappade snart greppet om Johnsons svada och själva guideturen blev på det hela en turistfälla i sig. Han körde sin buss - och sin grej, enligt mottot: allt ljus på mig.
Jag tog revansch genom att gå förbi hans upp- och nedvända hatt med en fnysning. Dricks? Skulle inte tro det.