I dag på Alla hjärtans dag vänder två bilnyheter världen bak och fram.
Först är det BMW som med den lilla familjeklossen 2-serie Active Tourer inleder en era av framhjulsdrivna bilar, parallell med de bakhjulsdrivna bilarnas. Det är givetvis en stor sak som kommer att göra kommentarsfält på webbsidor internet runt alldeles löddriga av förnumstiga, kunniga, dumma och tvärsäkra uttalanden.
En ännu större nyhet för mig är att nya Renault Twingo har motor och drivning bak. Vilket genidrag – det låter som om det är bäddat för en liten Porsche 911, ju!
Jag har alltid haft ett gott öga till Twingo, men bara den första utgåvan. De senare har varit alldeles utspädda jämfört med originalidén.
För 22 år sedan, 1992, bevistade jag modellens mediala debut. Vi var en hop motorskribenter som befann oss på uppbyggda läktare i ett stort gummitält, jag har för mig att det var i Frankrike (ingen vild gissning!).
Först kom Monsieur le mycket berömde designern Patrick le Quément in, iförd svindyra kläder och d:o glasögon, på det sätt en mycket berömd designer förväntas komma in i ett tält där en publik väntar. Han drog några väl inlärda stycken från telepromptern framför sig, om en fantastisk bil med strålande framtid och djupa rötter i... ja, ni förstår.
Så var det dags för bilarnas entré och som de kom in – de var fem-sex stycken i knalliga färger och invaderade tältet som de värsta cirkushästar. Twingo for om och kring varandra, i cirklar, handbromssvängar, backade och gasade så däcken skrek, in och ut i olika formationer och mönster – för att på ett givet kommando blixtsnabbt formera sig med exakta decimeteravstånd från varandra i en snedparkering av närmast tysk precision. Det såg ut som om en karamellburk landat framför oss.
Twingo var smart paketerad, ofattbart rymlig och hade baksäte som kunde skjutas i längsled. Jättestort soltak var en bra option. Till och med radiomasten var designad och stack ned i framskärmen på snyggt sätt. Instrumentpanelen såg ut som en radda spisreglage med en liten digitalskärm ovanpå. När jag premiärprovsatt blev jag bara så glad, Twingo var som en modern Renault 4 och jag ville ha en direkt.
Sedan klämde jag på nackskyddet och förnam samma känsla som i en tvättsvamp från OK, en använd och utan schampo. Säkerheten i Twingo kritiserades omgående och efter ett tag hade Renault till en lätt omändrad version 2 förstärkt bilen lite här och var. Men det var nog fortfarande bäst att hålla sig på vägen.
Jag blir fortfarande glad varje gång jag ser en Twingo, av första modellen, vill säga. Nu ser jag fram emot att bli glad av den nya också, receptet verkar åtminstone väldigt lovande.