Efter den senaste tidens kalabalik runt tågtrafiken får man fråga sig om spårbundet verkligen är ett säkert alternativt? Förseningarna är numera så vanliga att man infört ett begrepp som innebär att tåget anses ha avgått i tid även om det är försenat. Och i stället för att satsa på förbättrad trafik i exempelvis den hårt belastade Mälarregionen, så drar man in avgångar och föreslår indragningar av pendeltågstrafiken.
När det gäller säkerheten tycks trafiken, i vart fall i Stockholmsområdet, gå på Guds försyn. Det kan man i och för sig säga om biltrafiken också. Men när man kör bil kan man i vart fall själv välja säkerhetsnivå. Man kan välja en säker bil, utrusta den med bra däck och köra trafiksäkert. I ett tåg måste man lita till Trafikverket och SJ.
Och lyssnar man på debatten efter den senaste olyckan, tågurspårningen mellan Stuvsta och Huddinge, blir man beklämd.
Ständigt får man höra att vi istället för bil ska välja kollektivtrafik. Samtidigt har statsmakterna sedan 70-talet inte gjort annat än skalat ner SJ. Tåglinjer har ersatts med bussar. Och underhållet av det som är kvar – ja, rälsen sitter enligt flera larmrapporter inte ens fast i syllarna på en av de hårdast trafikerade sträckorna.
Nu ska vi bilister betala högre trängselavgifter för att finansiera utbyggnaden av T-banan, sent omsider. Lägg på ytterligare en femma så kanske det räcker till bultar och skruvar för att hålla rälsen på plats och till lite nya växlar. Då kanske fler kan tänka sig att ställa bilen och ta tåget. Som det nu ser ut lär strömmen gå åt andra hållet om uttrycket tillåts.
Och en stilla undran: Vem är ansvarig för inköpet av de moderna loken som krånglar så fort det kommer ner några snöflingor? Köp tillbaka de gamla elloken som Asea tillverkade på 80-talet, Rc6. De verkar gå i ur och skur!