Några droppar regn räcker, mer tål inte linsen till backningskameran. Den gror igen redan efter ett par hundra meters körning – och sedan har man ingen nytta av kameran längre.
I snöfall/snörök dröjer det lite längre, kanske ett par mil. Sedan är det dags för den adaptiva farthållaren att ge upp och då sätts även det viktiga autobromssystemet ur spel. Orsak: snön lägger sig som en tjock och isig hinna över den radarsensor som styr systemet. Den sitter för övrigt dumt placerad under den främre nummerskylten, mitt i slasksprutet.
När vägen så småningom blir helt snötäckt slutar även filövervakningssystemet att fungera. Förklaringen är att bilen inte längre ”ser” de vita linjerna och därför inte har något att förhålla sig till.
Det finns massor av liknande exempel på att modern säkerhets- och förarhjälpsteknik och svenskt vinterklimat inte går ihop.
De fadäser jag nämnt här ovan råkar vara hämtade från de första 600 milen i min nya långtestbil, Kia Niro. Men Kian är långt ifrån ensam om den här typen av ”klimatmissar”. Tvärtom, de drabbar mängder av andra bilmodeller – dyra som billiga.
Mot den bakgrunden kan man inte undgå att fundera lite över hur snösäker tekniken är i den nya generationens självkörande bilar, som ju enligt många tillverkare bara är några år borta.
Kommer de verkligen fixa att på egen hand ta sig fram på halkiga och besvärliga svenska vintervägar?
Eller är den autonoma framfarten bara tänkt att fungera under optimala väderförhållanden? I så fall är det inte särskilt mycket bevänt med självkörandet, åtminstone inte för oss här uppe i norr…