I veckan som gick deltog jag under några dagar i körning och fotografering till ett kommande test som min gode arbetskamrat Nisse Svärd basar för.
Det kändes rent lyxigt att inte behöva ansvara för alla tusen och en uppgifter som krävs för att det ska bli ett biltest värt namnet. Jag körde helt enkelt bil dit Nisse och fotograf Simon Hamelius bad mig och kunde låta tankarna fara mellan varven.
Biltrion utgjordes av Ford S-Max, Renault Espace och Volkswagen Tiguan Allspace, sjusitsare med olika syn på hur man bäst är just sjusitsare när det behövs. En smart biltyp på många sätt, vilken av dem som är smartast får alltså Nisse reda ut i Vi Bilägare nummer 6, i butik den 17 april.
Det var när tankarna for jag plötsligt verkligen såg bilarnas färger. Två var vita och en var brun.
Två vita och en brun.
Jag var helt enkelt tvungen att testa på mina yngre arbetskamrater om de hade en aning om vad det betydde.
– Vadå två vita och en brun? sa Nisse och Simon.
– På restriktionstiden, har ni inte hört om det?
– Restriktionstiden?
Så fick jag mästrande mässa om vad som menades med två vita och en brun när det begav sig med serveringsrestriktioner på svenska restauranger. För den händelse någon av er läsare också undrar, tillåt mig att citera ur Wikipedia:
”Serveringsrestriktionerna på restaurang hade två funktioner. Dels reglerade de den allmänna spritkonsumtionen, dels var de ett sätt för dem som inte godkändes för att inneha en motbok att ändå få köpa och dricka alkohol men då under kontrollerade former.
Från 1920-talet till 1955 var de spritserverande restaurangerna i Sverige indelade i tre klasser:
Första klass-restauranger som också kallades för finkrogar eller guldkrogar. De var oftast privatägda.
Andra klass-restauranger hade bättre mat, duk på borden och ett mellanläge i prisnivån. De ägdes privat eller av staten genom Sveriges Allmänna Restaurangbolag, SARA-bolagen.
Tredjeklassrestauranger var enklare restauranger med enkel mat och de hade sällan duk på borden. De kallades också för folkrestauranger. 1938 förstatligades alla folkrestauranger och de drevs därefter av SARA-bolagen.
Serveringsrestriktionerna för män var vanligen totalt 15 cl fördelat på 10 cl vit sprit (till exempel rent brännvin) och 5 cl brun sprit (som eau de vie) vilket gav upphov till begreppet ”två vita och en brun”. Kvinnor serverades vanligen inte mer än halv ranson. Spriten dracks som snapsar, lättgroggar eller avec till kaffet. En lättgrogg innehöll 2,5 cl alkohol och en hel ranson kunde därför bli till sex lättgroggar. Vinet omfattades inte av några restriktioner utan var relativt fritt att dricka. Det var dock sällsynt att arbetsklassen drack vin varför både motboken och serveringsrestriktionerna på de enklare och billigare andra- och tredjeklassrestaurangerna kan beskrivas som en klasslag.”
Nu tar vi helg, trevlig sådan tillönskas alla!