Det ville sig så att jag fick köra två olika hyrbilar under sommarens semester i USA.
Den första var inget glädjeämne: en gammal och halvrucklig Nissan Pathfinder i enklast möjliga utförande och nergånget skick. Bakskärmen hängde löst och krävde tejp för att sitta kvar…
Vi borde ha krävt en annan hyrbil.
Men så en morgon, när vi skulle lasta in packningen och åka vidare, kom ”undsättningen”.
Pathfinderns vindruta såg inte ut som vanligt. Mitt i rutan fanns ett ”hål” med stora sprickor runtom, som om någon kastat eller slagit något mot fönstret.
”Det här blir strul”, tänkte vi och letade upp närmaste hyrbilskontor.
”Det här blir bilbyte”, konstaterade hyrbilsfirman och det skulle inte kosta något heller, trots att vi tackat nej till alla sorters extra försäkringar.
Utanför stod en nästan sprillans ny Ford Flex och väntade. Vilket lyft!
Forden var lätt att gilla, en bil med egen karaktär, strikt lådformad och ordentligt rymlig, amerikansk i storleken men ”europeisk” i körkänslan.
Inte blev det sämre av att hyrbilen var fullsmetad med utrustning. Elektroniskt justerbart pedalställ är inte så dumt!
Intressant för svenskt vidkommande är att bilen i rakt nedstigande led är släkt med Volvo. Samma tekniska plattform användes till bland annat V70 och XC90.
Ibland ser man Ford Flex hemma i Sverige, importfirmor har med viss regelbundenhet tagit in modellen. Generalagenten har däremot inga planer på att införa Flex i det svenska utbudet.
Det är lite synd. Jag tror att Flex skulle funka.