Jag har aldrig medvetet slängt minsta lilla skräp ifrån mig, varken i naturen eller på andra ställen. Och det är inget jag berättar för att skryta eller försöka verka bättre än jag är. Jag är bara uppfostrad så, helt enkelt.
Finns en papperskorg inom någorlunda räckhåll så går jag till den och slänger mitt skräp, även om det bara råkar vara ett ynka kolapapper. Finns ingen papperskorg i närheten stoppar jag skräpet i fickan och slänger det vid ett senare tillfälle; det sitter liksom i ryggmärgen.
Med tanke på min uppfostran blir jag mer eller mindre galen på hur det kan se ut vid längs våra vägar. Under senaste test-resan, med bland annat nya Espace, stannade vi till en stund för att byta bilar vid en vackert belägen rastplats i norra Värmland.
I slänten nedanför rastplatsen såg det för jäkligt ut. Massor av skräp hade vräkts dit, trots att det fanns en soptunna alldeles i närheten. Höjden av slöhet, enligt min mening.
Men också höjden av egosim. Folk som hänsynslöst bara slänger sitt skräp ifrån sig tänker uppenbarligen varken på naturen eller andra människor, utan bara på sig själva.
Det är både upprörande och sorgligt…