Jag har tagit över ratten i vår långtestbil Volkswagen Polo. Så här långt, drygt 100 mil hittills, fortsätter bilen att imponera på samma sätt som den gjorde när jag körde den under vintertestet (redovisat i ViB 3/2018).
Polon är ganska enkelt utrustad men innehåller det jag kräver av en bil: bra åkkomfort, roliga köregenskaper, exakt styrning, bra ljudanläggning med diverse uppkopplingsmöjligheter, låg ljudnivå. Dessutom är den snål på dropparna, den lilla trecylindriga bensinturbomotorn på 95 hk, utan att vara det minsta slö.
Precis som när jag kör el- eller hybridbilar har jag börjat försöka köra så sniket det bara går med Polon på min dagliga pendling mellan Uppsala och Stockholm. På bilden här ser du vad jag hamnat på som bäst: nollkommatrettiofem liter milen.
Det är bra det, tycker jag, men vägen dit var inte spikrak. Jag beslöt mig för att köra tio km/tim under fartgränsen, alltså i 100 km/tim på motorvägen och i 70 där det blir 80 km/tim i trakten av Rotebro och så vidare. När det gick smög jag upp i vindsuget efter stora långtradare, utan att ligga alltför nära. Jag körde koncentrerat, helt inriktad på att snåla.
Dagen därpå körde jag som folk kör mest, på fartgränsen, med omkörningar, nedväxlingar, accelerationer. Då blev förbrukningen nollkommafyrtiosju liter milen. Inte mycket det heller, men en klar ökning.
Dag tre körde jag i betydligt starkare blåst, i övrigt enligt mitt hemsnickrade snålschema. Då hamnade bilen på nollfyrtiofyra. Enligt denna tämligen ovetenskapliga mätmetod skulle det tyda på att Polons förbrukning, när turbon knappt nyttjas alls, är klart känslig för hur vindarna vänder.
En bieffekt av att ligga tio knutar under fartgränsen är att stresspåslaget faktiskt minskar, åtminstone för min del. Andra bilister tar knappt notis om mig där jag pyser fram i högerfilen i min egen lilla bubbla medan de far förbi i parti och minut.
Jag har blivit närmast besatt av att försöka komma ned i nollkommatre, utan att sakta in farten mer än hittills. Stay tuned – och Glad Påsk!