Först såg jag det inte alls, stenskottet i fronten på vår långtest-Mazda MX-5. Jag stod i tvätthallen på en OKQ8-station i Uppsala och spolade tösörja och saltslask av bilen, för vilken gång i ordningen minns jag inte längre. En trevlig kille som blaskade av sin BMW kom fram och vi stod och snackade en stund om vår röda lilla roadsterpralin. Han hade läst om bilen i tidningen och tyckte att det var kul att se den i verkligheten.
Jag fick ju första körpasset i Mazdan, nitlotten på sätt och vis eftersom det varit vinterkörning för hela slanten. Suffletten har jag bara fällt i studiesyfte. Å andra sidan har jag kunnat upptäcka hur bra bilen ändå fungerar så här års, vilket också vårt vintertest avslöjade (se kommande nummer 3 av Vi Bilägare).
Några speciella silkesvantar har jag väl inte haft, Mazdan ska inte särbehandlas utan användas som bruksbil precis som andra långtestbilar. Ändå går det inte att komma ifrån att jag har fått ett speciellt förhållande till den. Det är lite som att ha en hund. Jag vill att den ska må bra och det är därför jag spolar av den så ofta och sedan ser till att den blir torr.
Jag torkar av inredningen med en mjuk frottéhandduk, jag håller rent i motorrummet, ser till att golvmattorna är fria från grus och att innerbackspegeln inte har några fingeravtryck. Jag vårdar och ryktar Mazdan som om den hade päls och jag får glada svansviftningar som belöning.
Det var då, när jag hade börjat spola igen efter att ha pratat med BMW-killen, som jag såg det lilla stenskottet. Alldeles intill Mazdaemblemet i fronten. Huh, ett uppenbart stenskott, sådana man inte kan värja bilen emot hur mycket man än torkar inredningen med mjuk frottéhandduk. Först såg jag det som sagt inte alls.
Nu ser jag bara det.