Den senaste tiden har jag spenderat ovanligt mycket tid bakom ratten på elbilar – eller laddbilar är ett bättre ord då två av fyra även haft en bensinmotor ombord. Efter två veckor med tre testbilar (Hyundai Ioniq, Nissan Leaf och BMW i3 – läs testet i ViB nr 03/2017) agerade jag fodervärd åt tidningens egna BMW i3 REX under en helg.
Att köra elbil är kul. Gasresponsen är direkt och man slipper vänta på turbotryck, växelbytande automatlådor och dieselknatter. Jag, som älskar att köra bil, finner mer bilglädje med en elmotor än en fyrcylindrig oljebrännare. Men man blir snabbt medveten om energins flyktiga väsen.
Det är en paradox att jag är mer fokuserad på att köra energisnålt med en elbil än en dieseldriven dito. Elbilens negativa externa effekter på miljön är ringa jämfört med den långtestbil jag normalt sett rattar – Peugeot 3008 1,6 BlueHDi 120. Ändå avstår jag den där extra accelerationen i Stockholmstrafiken när jag förbrukar kWh istället för fossila bränslen. Det borde vara tvärt om.
Som lägenhetsinnehavare saknar jag laddmöjlighet hemmavid utan får istället leta ny räckvidd på andra ställen. Därför passade jag på att snabbladda på väg till helgens stora matinköp. Det blev en mysigt fikastopp tillsammans med den treårige sonen. Vi satt tillsammans i lugn och ro, utan stress eller mobil pekskärm, och delade en kanelbulle. En stund av relationsbyggande kontemplation bland vardagens alla små och stora krav.
Under den kvart som vi fikade tillsammans mumsade i3:an i sig elektroner som gav nästan åtta nya mil i räckvidd. Det blev ett laddstopp för oss alla tre. Den efterföljande storhandlingen skedde med humörhöjande blodsockernivåer. Varken sonen – eller jag – fick något tårfyllt utbrott vid fruktavdelningen. Elbilens stora nackdel kan också ses som ett nyttigt tillfälle till att stanna upp i våra hektiska liv och bara vara en stund. Och man behöver inte tanka tomma kolhydrater medan batteriet tankar kWh.
Jag minns hur barnen från de norskregistrerade Teslorna vid snabbladdningsstationen intill E6:an i Falkenberg spelade fotboll på parkeringen medan bilarna laddade. Det är egentligen så man ska resa på bilsemester. Efter 30 mil kan det vara dags med ett friskluftsstopp och utmana barnen i bilen bredvid på en fotbollsmatch.
När infrastrukturen blir bättre kanske man även kan få välja laddplats själv. För än så länge känner jag mig fortfarande begränsad av att inte själv få välja när – eller var – jag tar mina pauser. En elbil innebär trots allt inskränkningar på den frihetskänsla som bilen skämt bort oss med. Men det är nog bara en tidsfråga innan elbilen ger en ännu större frihet i takt med att räckvidderna och antalet laddstolpar ökar.
Den ständigt pågående mackdöden ger laddbilarna bättre möjligheter att stanna på charmigare ställen än europavägarnas opersonliga rastplatser bestående av vägkrogar av tvivelaktig kvalitet.
Trots räckviddshets får man inte glömma bort att inse nyttan med att stanna till och fylla på energi – både för bilens körsträcka och passagerarna välbefinnande.