Det dröjer några sekunder innan jag fattar vad jag ser. Det dröjer ytterligare några medan jag är alldeles handlingsförlamad. Sedan slår jag äntligen på varningsblinkers, jag måste försöka förhindra att någonting ännu värre händer.
Den lilla Suzukin framför i kön har just kört rakt in i baken på den stillastående röda ledbussen från SL. I motljuset ser jag hur det ryker från Suzukins motorrum. En ung kille kastar sig ut ur olycksbilen, ut i körbanan till höger. Där har lyckligtvis en Volvo XC90 stannat, även den föraren har uppfattat situationen.
Snart är olycksplatsen full av folk. Jag tror att de varit fyra, kanske fem personer i Suzukin. En ung kvinna körde bilen, hon går nu planlöst runt, alldeles skakad. Hennes kamrat fingrar på mobilen och ringer efter hjälp via 112. Jag anar att hon inte riktigt vet var hon är, hennes platsangivelser till larmoperatören svajar. Jag försöker tala om var hon befinner sig. En av tjejerna i bilen har fått hjälp ut och ligger nu på den iskalla asfalten. Hon gråter och har ont. Situationen är rätt rörig men så kommer en ung man från en vägassistansbil och styr upp det hela. Han är lugn, rutinerad. Han talar om för flickan på asfalten att hon inte ska röra sig, ger henne en filt.
För statistiken är det här en vanlig kökrock men för de nyss så glada ungdomarna är det katastrof.
Platsen är Norrtull i Stockholm, riktning in mot city. Före ett av trafikljusen gör den trefiliga vägen en märklig högerböj runt en bergknalle och fortsätter sedan ner i en kort backe mot trafikljuset. En bil – eller buss – som stannat efter bergknallen syns inte för den trafik som nalkas bakifrån. Man måste känna till vägpartiet för att veta vad som ska hända och vara beredd på det. Annars kan det smälla, även i låg fart.
Jag tror inte att de tidigare så glada ungdomarna denna fredag hade en aning om att vägen framför dem skulle se ut på det här viset. Att det skulle stå en stor buss alldeles efter kurvan. I det skarpa motljuset. Utan förvarning.
Det är nästan alltid påkörande bils förare som har ansvaret om en kollision av det här slaget sker. Man ska hålla avstånd, vara beredd på läget framför och anpassa sin körning därefter.
Jag har å andra sidan kört i just denna kurva oräkneliga gånger och varje gång tänkt på hur illa den är utformad. Flera gånger i veckan har jag sett kraftiga inbromsningar, just för att bilar som köar för rödljus inte syns förrän man rundat den där kullen.
En rejäl varningsskylt är det första som måste sättas upp. Sådana finns på åtskilliga liknande platser runt om på huvudstadens leder men inte vid den mest trafikerade platsen av alla, Norrtull.
Det är min första tanke när jag lämnat olycksplatsen och riktig hjälp anlänt. Sätt dit en stor skylt omedelbart.
Min andra tanke gäller autobroms, som även vi här på Vi Bilägare lite slarvigt uttrycker det. Den brukar förkortas AEB, Automatic Emergency Brake, automatisk nödbroms. Det är precis det utrustningen handlar om, nödbroms.
Det finns förare och läsare som tycker att AEB är överflödig utrustning, att vi i onödan tjatar om när den saknas på våra testbilar, att den är något slags intrång på den egna körskickligheten. Ingenting kunde vara mer felaktigt.
Jag har själv råkat ut för två automatiska inbromsningar och jag är innerligt tacksam för båda. Jag hade inte rett ut de där situationerna vid övergångsställena i Stockholm city om inte bilen själv ingripit. Då hade jag varit den som orsakat katastrofen.
Ungdomarnas Suzuki var av äldre modell och hade inget AEB, men om den haft det kanske kollisionen hade undvikits eller skadorna i alla fall mildrats. Det hade varit ovärderligt för dem.