Plötsligt stod det inte bara en utan två röda Mazda MX-5 i redaktionens garage och skyldig till nykomlingen var jag.
Ett kvarts sekel efter mina första kontakter med världens folkligaste och roligaste lilla sportvagn gick jag nyligen och köpte en egen, min första.
Då, hösten 1990, skrev jag ett test på MX-5 i Teknikens Värld och föll svårt för de osannolikt roliga köregenskaperna, det tilltalande utförandet, den hållbara mekaniken – allt. Fyra av mina dåvarande arbetskamrater slog till på var sin, men jag höll mig. Tills nu.
Jag köpte bilen osedd, kanske jag ska tillägga. Som konsumentupplysande skribent jag är är det en (o)vana jag lagt mig till med när jag skaffar billiga sommarbilar för mitt eget höga nöjes skull.
Den här gången kände jag mig dock ganska säker (fingers crossed!) på att jag, till slut, hittat ett kanonexemplar. Bilen fanns hos en i sammanhanget välrenommerad firma i Varberg, Auto Mobil, och jag fick riklig information innan jag satte mig på tåget. Enkel biljett, som vanligt.
Hemfärden gick utmärkt, södra Sverige förförde med sommarsol men för att vårda min förkylning lät jag bli att fälla suffletten. Bilen är i väldigt fräscht originalskick, inte sänkt eller kladdad med på något sätt förutom att ratten är bytt till en Momo-kringla. Jag ska snarast försöka få tag i originalratten, hoppas att jag lyckas.
Till och med den för svensk marknad speciella dekalen med texten ”MX-5” i två flaggor mitt i nosen är kvar, om än lite urtvättad efter 25 års tjänst. Sådana väsentligheter gillar jag. Fälgarna är också original, annars hade jag inte köpt bilen. Och antennen, den blanka, lätt koniska som tillsammans med de delikata dörrhandtagen gör så mycket för bilens helhet, antennen är också på plats. Det här är en sommarbil för i år men också för kommande år – a keeper. Så har jag tänkt.
Jag har kört kanske hundra mil redan och nu tänker jag verkligen inte sitta här och skriva längre utan ge mig ut i vårsolen en sväng bara för att det är så kul. Hej på ett tag!