Att hålla sig i trim är förstås bra, men att hålla igång på ett löpband medan man jobbar är lite väl magstarkt. Åtminstone för mig.
Hyundai, Mitsubishi och Citroën/DS har slagit sina påsar ihop och jobbar nu bokstavligt tillsammans sida vid sida. Häromdagen var jag med på en visning av de tre generalagenternas nya supermoderna lokaler vid InfraCity i Upplands Väsby. Och mest lät jag mig förundras av kontorsplatsen med löpbandet, men tyvärr fick jag ingen bild på någon av deras medarbetare in action.
Kontorslandskap kontra egna arbetsrum har ältats i decennier. SC Motors som är huvudbolag till Hyundai, Mitsubishi och Citroën har gått ännu ett steg längre och nyligen lanserat det flexibla kontoret, eller aktivitetsbaserade lokaler som de kallar det. Ingen – av 128 anställda – har sin egen plats, utan dag för dag tar man den plats som är ledig. Det är inte ens accepterat att paxa en plats.
Det här innebär att representanterna från de tre bilföretagen kan hamna sida vid sida trots att de är konkurrenter. Inga problem med det, hävdar de. ”Vi flyttar bara till en annan kontorsplats om det är viktigare saker som ska ventileras”.
Arbetsmiljöundersökningar kommer och går, ena stunden är det kontorslandskap som gäller, nästa stund egna arbetsrum. Själv kan jag aldrig i livet med mina arbetsuppgifter tänka mig att återgå till kontorslandskap som jag också prövat på – under min tid som dagstidningsjournalist.
Jag behöver ha ett eget rum för att tänka klart, stänga dörren om jag så vill när jag pratar med läsare, gör telefonintervjuer och skriver artiklar. Undersökningar som jag gärna tar till mig visar ju också att kontorslandskapets klimat är sämre för hälsan – förkylningsbaciller sprids och stresshormonerna aktiveras.
Naturligtvis är vi alla olika och i vissa arbetssammanhang är säkert också kontorslandskapen att föredra. Kanske är det också en generationsfråga. Jag har aldrig riktigt anammat det här med det papperslösa kontoret. Hos SC Motors skulle jag behöva ha en jättelik amerikakoffert på en pirra för att frakta runt alla mina pärmar, böcker, gamla anteckningar (man vet aldrig när man behöver dem igen…) i jakten på en kontorsplats.
Jag behöver kanske inte upplysa om vem som har redaktionens mest välfyllda kontorsrum.