Nyligen presenterade jag de snålaste testbilarna de senaste tre åren. Den självklara följdfrågan lyder – vilka är de törstigaste? För att svara på spörsmålet har jag åter konsulterat testavdelningens digitala excelarkiv.
Medan listan över de snålaste bilarna dominerades av låga spensliga modeller med blygsamma motorer är de törstigaste soppaslukarna av en helt annan karaktär. Så klart. Förteckningen över stordrickarna innehåller främst högbyggda suv-karosser med dåligt luftmotstånd. Många med välfärdssjukdomen övervikt. Lite chipstjocka. ”Man vill ju unna sig”.
I det här fallet har många unnat sig både fyrhjulsdrift och automat. Faktum är att det inte är en enda tvåhjulsdriven modell på listan. Det beror inte nödvändigtvis på antalet drivhjul, snarare att tillverkarna ofta skickar med allhjulsdrivning på sina kraftfullare motorer. En plusmeny med tillhörande plusmeny. Man vill ju unna sig.
Effektuttaget på listan är rätt högt och hästarna måste hämta sin kraft från energin som ligger lagrad i bränsletanken. Undantaget är Ssangyong Tivoli 1,6 vars beskedliga bensinmotor snarare använder 128 uttorkade kameler för att driva sig framåt.
Ändå är jag imponerad hur snålt det går att köra stora starka bilar nu för tiden.
Det är inte så länge sedan en vanlig familjekombi, yster som en svensk förvaltningstjänsteman, sörplade i sig ”strax under litern” mellan tankningarna.
I dagens tidevarv med överladdning och en myriad av växlar i transmissionen hamnar man på bloggens svarta lista redan ”strax över nollkommasju”. Det inkluderar fyrhjulsdrivna dieselsexor med prestanda som dåtidens sportbilar. Faktiskt inte så illa.