Framvagnen säckade ihop. En bärarm var knäckt av rost och den andra svårt angripen. Det var ren bondröta att inte bilägare eller medtrafikanter utsattes för livsfara.
Sådana här rapporter gör mig mer och mer övertygad om att det är på tok att glesa ut med besiktningarna på en vagnpark som är en av de äldsta i Europa. Transportstyrelsen har redan gått ut med att detta ska ske, enligt europeiskt mönster. Vad som glöms bort är att svenska bilar rullar i en av mest korrosiva miljöerna i världen.
I den här frågan är vi är inte ens eniga inom redaktionen vad som är rätt eller fel. Några förespråkar att Transportstyrelsen är inne på rätt väg, andra – inte minst undertecknad – tycker att det är helt galet. Jag kollar på rostiga bilar var och varannan vecka och inser att den äldre vagnparken är en trafikfara.
I det här fallet handlade det om en till synes välskött Mercedes E-klass, W210, från slutet av 1990-talet – visserligen ökänd som en av de senaste decenniernas värsta rostkatastrofer. Likväl gick bilen på försommaren igenom besiktningen på en station norr om Stockholm med rent protokoll.
Här räckte det inte ens med en besiktning vilket naturligtvis är en katastrof i sig. Min erfarenhet är att bilprovningsstationerna är för snälla i bedömningen av rost, och sådana här missar ska bara inte få förekomma.
Samtidigt visar det här fallet att vi i dag är än mer beroende av årligen återkommande inspektioner av en åldrande vagnpark och att dessa aldrig får slarvas bort. Privatiseringen av bilprovningen, med större risk för olika bedömningar, kan få de här konsekvenserna. En så viktig samhällsfunktion som trafiksäkerhet ska enligt mitt förmenande stå under statlig kontroll.
I det avseendet var det bättre förr.