Vart tog alla härliga brittiska biltillverkare vägen?

Brittisk biltillverkning är numera i stort sett utraderad. Men så var det definitivt inte på det glada 60-talet.

Då fanns ett rejält urval av mer eller mindre pålitliga, körglada och smart konstruerade engelska modeller att välja på. Något som Vi Bilägares dåvarande chefstestare Jan Ullén blev varse på sommaren 1968 när han – tillsammans med ett antal andra motorjournalister – var inbjuden till ett stort evenemang på den finländska racerbanan i Käinby utanför Helsingfors. 

Där hade den samlade brittiska bilindustrin ställt upp med i stort sett allt vad man hade att erbjuda för provkörning – från lilla BMC 850 (”Hundkojan”) till mäktiga Rolls-Royce Silver Spirit. 

Jan Ullén hoppade dock över såväl dyrgripar som budgetbilar och koncentrerade sig istället på de lite mer sportiga modeller som också stod på startlinjen.

Första rundorna gjordes i den lilla, lätta och låga (blott 109 cm!) mittmotorskapelsen Lotus Europa. En bil som uppenbarligen imponerade stort, åtminstone i fråga om köregenskaper: 

”Kurvtagningsförmågan är så otrolig att man kan gå in i böjarna med dubbelt så hög fart som man trodde var möjlig och ändå komma ut på nästa raka utan minsta sidoglidning eller sladdningstendens. Bilen är det närmaste man kan komma en formelracer och ändå få lov att köra på allmän väg”.

Däremot var han inte lika begeistrad över utrymmen och in-/ursteg, som kommenterades på följande sätt:

”Att komma i bilen var lättare sagt än gjort och väl på plats fick jag trycka hakan mot bröstet för att huvudet skulle gå fritt från taket. Pedalerna sitter dessutom så nära varandra att den ena av mina fyrtiotvåor räcker för att manövrera alla tre samtidigt. Bara en tåspetsdansör har chans att klara en pedal i taget!” 

När redaktör Ullén skulle ur den trånga kupén blev det ännu värre. Så här skrev han om den saken: 

”Om det var svårt att komma i Lotusen så var det en barnlek mot att komma ur den. Hade jag inte blivit hjälpt ur hade jag väl tvingats köpa bilen och tillbringa resten av mina dagar i den.”

Nästa bil, Sunbeam Rapier, avhandlades betydligt mer kortfattat: 

”Trivsam promenadbil, men knappast avsedd för racerbana”, blev slutomdömet om den 88 DIN-hästar starka sportcoupén. 

Körställning och ratt fick i alla fall beröm: ”Ratten är liten och behändig och med en lutning som är perfekt för oss som vill köra med utsträckta armar”.

Tredje bil till granskning var Vauxhall Viva GT, en GM-systerbil till Opels Rallye-Kadett. Med en 2-litersmotor på 104 DIN-hästar (lånad från den större Victor-modellen) bjöd den sportiga Vivan enligt Ullén på ”ansenliga fartresurser”.

”Men det jag fäste mig mest för var den tysta och smidiga gången. I motsats till Rallye-Kadett, vars sportighet nåtts till priset av stötig gång och bullrighet, är Viva GT en riktigt förfinad liten bil.” 

På plats fanns även två av den tidens vassaste brittiska Ford-bilar, Lotus Cortina och Escort Twin Cam. 

”Men det var mest som skådebröd. Bägge var fabriksvagnar som direkt efter testdagarna skulle ut i allvarligare rallysammanhang, varför man engagerat Bengt Söderström och Gunnar Palm som pålitligare chaufförer än oss journalister”, konstaterade en lätt besviken Jan Ullén. 

Se men inte köra, skulle man kunna säga…