Till Sovjet och tillbaka – med 50 bensindunkar på flaket

På bilden ovan gottar sig 1989 års långteststall, det tredje sedan starten 1987, i snömodden i dåvarande Sovjetunionens huvudstad Moskva. Det här var på den tiden testlaget hade råg i ryggen och inte var sillmjölkar som dagens bekväma typer som håller långtesterna inom Sveriges gränser.

Det var också i tider när katalysator var ny och märkvärdig utrustning. Kravet på tillgång till blyfri bensin var alltså oomkullrunkeligt. Enligt en sovjetisk lag från 1958 fanns faktiskt blyfri bensin i Moskva, hade ambassaden lovat före avresan, men hur det var med oktantalet kunde inte garanteras. De nya långtestbilarna riskerade att få i sig 85-oktanig soppa och ådra sig hosta.

Alltså beslöt testlaget att – av alla påhitt – ta med sig 1 000 liter prima blyfri bensin till det slutna landet. Hur det skulle gå till? Tja, det skulle väl ordna sig?!

Någon räknade ut att varje bil skulle åka totalt 200 mil under vistelsen i Sovjet och att cirka 1 400 liter blyfri bensin av rätt oktantal behövdes. Varje bil försågs därför med två 20-liters jeepdunkar, totalt 320 liter i de åtta bilarna, men resten? 

Resten, ytterligare 50 dunkar, skulle efter en lysande idé fraktas på flaket till en japansk pickup, en Nissan Big King med dieselmotor – ”för diesel finns det gott om i Sovjet” skrev medarbetaren Torsten Björklund nöjt i Vi Bilägare nummer 1/1989.

Kruxet var att en Big King bara rymde 36 dunkar på flaket. Jaha? Långtestlaget beslöt enhälligt att låta en firma ”söder om Stockholm” bygga till en våning på flaket så att ytterligare 15 dunkar rymdes – ”hux flux hade vi 51 dunkar, 50 för bensin och en i reserv för dieselbränsle.”

Bara att åka? Njet. Sovjetiska konsulatet i Stockholm skakade på huvudet, alltihop måste godkännas först. Räddningsverket i Karlstad trädde dessutom in med en lång lista internationella förhållningsregler, krav på varningsskyltar, brandsläckare, godsdeklarationer, fordonsmärkningar – rubbet! Därtill måste pickisen förses med dubbla lampor för orange fast eller blinkande sken. 

Lät sig testlaget rubbas? Tss. ”Allt detta ordnades fram”, skrev Björklund som den naturligaste sak i världen, och plötsligt kunde pickisen ställas på färjan till Finland, framför en kolonn om åtta testbilar. Vad det led skulle alla 36 dunkar på flaket tankas till brädden någonstans i Finland, så nära Moskva som möjligt.

Fortfarande fanns dock inget tillstånd för införseln i kamraternas land, men ett sådant dök upp sedan konsulatpersonalen övertalats att skriva ett brev på ryska, ett brev där resans mål och mening skulle förklaras för vem det vara månde som dök upp i testlagets väg.

Vid tullkontrollen mellan Finland och Sovjetunionen klev så reporter Björklund på darrande ben fram till luckan och ombads snart att öppna dörren till den gigantiska kåpan på pickisen där all den finländska bensinen skvalpade i sina dunkar.

– Och vad är det där? frågade tullaren.

– Det är blyfri bensin till de här åtta bilarna.

– Hur mycket?

– Ett tusen liter.

– Oj! Stäng igen luckan och kör! sa tullaren och gick vidare till nästa bil.

Brevet, det låg kvar i handskfacket och behövde aldrig användas.