Opel Commodore var vinyltaksbilarnas vinyltaksbil

Det är dags att lyfta fram den mest prominenta företrädaren för fenomenet vinyltak i vårt land när det begav sig: Opel Commodore av första generationen. Vinyltaksbilarnas vinyltaksbil.

I raden av militära namn hos Opel, ända sedan 1930-talets Kapitän, Admiral och Kadett, blev kommendör Commodore det sista innan tidsandan gjorde vidare militärbeteckningar omöjliga. Vietnamkriget rasade ju för fullt när Commodore dök upp som 1967 års modell och ersatte den på våren 1964 visade Rekord 6. Den i sin tur var en Rekord i vilken man med viss möda tryckt ned Kapitäns raka sexa på 2,6 liter och 100 hästkrafter. En axsnabb bil med kurvegenskaper som inte höll samma klass.

I Commodore var den sexcylindriga motorn i stort sett nykonstruerad och på 2,5 liter. Maxeffekten var 115 hk DIN (129 SAE) och bilen erbjöds med fyrväxlad manuell låda och golvspak eller den såsiga tvåstegsautomaten Powerglide med rattväxelväljare. Den ersattes 1969 av en betydligt modernare trestegsautomat med väljaren på golvet, den så kallade Strasbourglådan.

Mönstret från Opelägaren GM i USA gick igen i Commodore. Chevrolet hade ju en bestämd rangordning mellan sina stora modeller. En Biscayne var simplare än en BelAir som var simplare än en Impala. När Caprice lanserades 1965 som grädde på Chevroletmoset var den utrustad på ett sätt som spillde över till den tyska kusinen för att särskilja Commodore från den mer alldagliga Opel Rekord.

Paneler av lövtunt trä på instrumentbrädan och dörrsidorna till exempel, snobbigare snobbringar på 14-tumshjulen (Rekord hade 13), tunn dekorrand längs karossidan (anbringad för hand med hjälp av en speciell mall), en elegant ”träratt” (det första året med slitsade ekrar), tjocka, fällbara fåtöljer klädda med högklassig textil/konstläder, blank dekorpanel mellan baklamporna, speciell ”tandad” kylargrill och snyggt emblem baktill och i framskärmarnas nederkant – och så den sexcylindriga motorn och vinyltaket förstås. Vilket paket! 

Opel Commodore blev nästan direkt Sveriges mest sålda sexcylindriga bil, visserligen ett kort nöje tills Volvo 164 dök upp, och behöll sedan sin popularitet år efter år. Den köptes av handelsresande, av läkare, av ingenjörer, veterinärer, mellanchefer och av folk som inte riktigt ville kosta på med Mercedes-Benz.

De spår Commodore ristade i själen hos horder av baksätesåkande barn kan inte överskattas, barn som i dag är pensionärer och får något blankt i ögonen vid blotta tanken på namnet Commodore. Namnet har med åren haft olyckan att bli ett av bilhistoriens mest felstavade, med varianter som Commendor, Commador, Commendora – you name it, alla avarter förekommer.

I ViB-testet var omdömena avvaktande, som så ofta när Jan Ullén höll i pennan både för att skriva om bilen och för att teckna den på sitt typiska vis. Ford 20M TS och Volvo 144 S var konkurrenter, Forden billigast på 19 830 kronor, Volvon dyrast med 21 400. Commodore kostade en hundralapp mindre än Volvo. 

Vinyltaket tyckte Ullén inte om: ”Det svarta taket är en diskutabel fördel – färgen suger åt sig solvärme så att interiören blir onödigt varm på sommaren och man kan ha sina dubier om hur plastöverdraget ser ut efter några år.” Utseendet var nog inget större problem för taket, värre var det med rosten som snart kröp under det.

Totalt såldes 710 stycken Commodore i Sverige 1967, av dem 385 tvådörrars Coupé mot 325 för sedanversionen.