Nu fyller JC Indigo 30 år – här är första provkörningen

I år fyller den svenska sportbilssatsningen från Jösse Cars 30 år och det var i nummer 4/1995 som Vi Bilägares Marianne Sterner fick en exklusiv första provkörning av det allra första exemplaret – en halvfärdig prototyp – på vintriga januarivägar i trakten av Arvika. 

Det var ju därifrån den kom, Indigo, enligt sägnen som resultatet av att dess skapare Bengt Lidmalm oförhappandes hamnat i montern för engelska sportvagnen TVR och drabbats av stark inspiration till att göra något liknande på svenska.

Lidmalms gedigna bakgrund och kontaktnät inom bilindustrin i allmänhet och Volvo i synnerhet borgade för att Indigo inte skulle bli ett halvdant hemmabygge. Målet var en professionellt genomförd och väldesignad skapelse för den som sökte klassiska sportvagnsegenskaper parade med hög kvalitet och tillgång till delar som inte behövde kosta skjortan. 

Det får man säga att projektet lyckades mycket väl med. Vägen dit gick genom hög användning av både Volvofolk och Volvodelar. Somliga komponenter modifierades (hjulupphängningen till exempel), andra behölls i mer eller mindre standardskick (den raka treliterssexan från Volvo 960). Indigo byggdes upp kring en kraftig rörram med höga sidopartier för styvhetens och krocksäkerhetens skull.

Sterners provkörningsbil var alltså nummer ett och långt ifrån fullgången. Den hade en kaross där urtagen för luckor och dörrar tagits upp i stort sett med ögonmått. Inredning och instrumentering var ofärdig i utförande och finish, stolarna kom från en Volvo 480 och i front och bakparti hade enkla armaturer för belysning monterats i väntan på de riktiga grejerna. 

Ändå syntes det redan på långt håll vilken skäligen lyckad design Indigo 3000 fått, signerad de tidigare Volvoformgivarna Hans Philip Zachau och Lasse Pettersson. Linjerna framstod som en modern tolkning och blandning av Austin-Healey, Dodge Viper och Mazda Miata som stått på tillväxt. Ingen som sett den färdiga Indigo kan missta den för någon annan bil, linjerna blandar elegans och farthunger på ett ovanligt lyckat sätt.

Körningen skedde på sommardäck så Sterner fick bredsladd i vinterföret. Strax blev hon också varse att bromsarna saknade servo så resten av färden gick lugnt till. Motorn var en upplevelse i sig, det vet ju alla som kört Volvos fina treliters radsexa med fyra ventiler per cylinder: ”Utsikten över motorhuven är magnifik. Det är som att titta ut över ett kraftfält. Ett brett, långt och välvt flak med två bullar som markerar att det finns något maffigt därunder. Det mullrar och sjunger i rena motortoner när jag ger gas”, myste Sterner.

När produktionen kommit i gång för fullt var målet att kunna sälja omkring 500 bilar per år. Det kommenterade Sterner så här: ”När vi tuffar tillbaka mot det stillsamma industriområdet vet jag att åtminstone en av deras målsättningar håller: Indigo är en bil som jag gärna skulle vilja fortsätta köra.”

Som vi som sitter med facit i hand vet blev det inga 500 bilar per år, blott 43 Indigo 3000 tillverkades totalt. I februari 1999 begärdes Indigo Cars, som då flyttat till Åmål, i konkurs. Femton år senare köpte Torbjörn von Braun och hans von Braun Automotive resterna av tillverkningen och projekterade en modifierad, starkare version, kallad Lusitano 3000R som visades i juni 2017. Den hann byggas i sju exemplar innan också den satsningen upphörde.

På Indigoklubbens hemsida samlas hängivna Indigoägare (däribland Bengt Lidmalm) och hos ViB-kollegan Klassiker finns en uttömmande artikel om den svenska sportbilsdrömmen.