Jensen Interceptor hade lyx, stil, komfort – och fanns med fyrhjulsdrift

För den som växte upp på 1960-talet hörde Jensen Interceptor och dess fyrhjulsdrivna syskon FF till drömbilarna.

Det räckte med att titta på dem för att förstå varför. Karosslinjerna var speciella, med klassiskt engelska drag i främre delen av bilen. I interiören förekom läder, träpaneler och vippströmbrytare i massor, som sig bör.

Bakpartiet med sin guldfiskskål till bakruta var mer egenartad. Det fanns drag av Studebakers radikala Avanti över Interceptor, men också av den nästan okända brasilianska sportvagnen Uirapuru Brasinca. Det talades om att Interceptor bitvis var ett plagiat av den brasilianska bilen som hade presenterats först.

Så var det nu inte, men receptet med blandning av engelskt, amerikanskt och italienskt var typiskt för många sport- och GT-vagnar på den här tiden. Karossen formgavs hos italienska Touring, okänt av exakt vem, men tillverkningen av de 25 första bilarna skedde hos Vignale. Sedan flyttades produktionen till Jensenfabriken i West Bromwich. Motorn, en V8 på 6,3 liter och 300 hk, köpte Jensen från Chrysler, precis som konkurrentmärket Bristol gjorde.

Interceptor var snabb, bekväm, elegant och dyr men hade trots allt inte riktigt samma superexklusiva framtoning som exempelvis Aston Martin.

Den fyrhjulsdrivna FF var däremot unik och brukar räknas som den första fyrhjulsdrivna personbilen. Med hjälp av traktortillverkaren Ferguson hade Jensen utvecklat fyrhjulsdrift och även visat en prototyp i Interceptors föregångare C-V8. I FF, som bara byggdes i 320 exemplar, fanns även låsningsfria bromsar, utvecklade av Dunlop under varumärket Maxaret.

Bilen var en teknisk bedrift av samma dignitet som 1980-talets Audi Quattro eller Porsche 959. Det sägs att GM och Porsche köpte var sitt exemplar för att syna hur engelsmännen gått till väga. Tyvärr såldes FF aldrig i USA, då kanske framgången infunnit sig.

Läs också: Första smygturen i ”sensationella” Saab 99 Turbo