Detta fick begagnatköparen för 40 000 kronor

Att köpa bil för högst 40 000 kronor var ingen enkel uppgift ens för 32 år sedan. Många av råden stämmer bra än i dag.

Ett fältarbete på begagnatmarknaden hör till motorjournalistikens grundpelare. ”På varje ny bil säljs det sex begagnade” var ett uttryck som gällde åtminstone när nedanstående artikel fanns i Vi Bilägare nummer 4/1992.

Reporter Boo Wennerberg gav sig ut bland Borlänges begagnathandlare för att hitta bra köp i 39 000-kronorsklassen. Det var inte lätt, utbudet matchade inte efterfrågan och det fanns ”exempel på MRF-handlare som synar dagspressens privatannonser för att komplettera eget sortiment.”

Till slut fann Boo sju olika sex till åtta år gamla bilar. Prislappen 39 000 kronor motsvarar enligt SCB:s index för penningvärdets utveckling knappt 70 000 kronor år 2024, en summa som inte räcker långt numera.

”Det är mycket svårt att köpa beg-bil i prisklassen 25 000–40 000 kronor. Här har garantier och möjligheterna att maskinskadeförsäkra bilarna oftast förverkats. Och 40 000 kronor är mycket att riskera på ett chansköp.” Wennerbergs memento gäller fortfarande. Även om man gör fynd när det gäller körsträcka och skick ”ställs du ändå inför en situation då bilen måste repareras.” Sanningar 1992 är sanningar 2024!

Vi Bilägare 4/1992.

En Fiat Uno 70 SL 1986 som rullat 6 319 mil på åtta år var först ut. ”En underskattad och rymlig småbil som normalt sett är lägre prissatt än konkurrenterna”. Att få loss ett exemplar under 30 000 kronor såg Wennerberg som möjligt. Dåliga strålkastartorkare var Unos största problem hos Bilprovningen. Fyndchans alltså.

En Citroën CX 20 Pallas 1985 med 7 600 mil var i toppenskick förutom en trilskande taklucka och gav ”mycket bil för pengarna”. Cittran hade faktiskt lägre milkostnad än både Opel Rekord och Toyota Camry i översikten. ”Har det mesta den kräsne föraren kan kräva i komfort, till en jämförelsevis billig penning”.

»Det är mycket svårt att köpa beg-bil i prisklassen 25 000–40 000 kronor.«

Mazda 323 DX hade rullat 10 600 mil och var ”ovanligt välutrustad med dragkrok, extraljusgrill, motorvärmare, radio, varvräknare och ekonometer”. Vindrutan var dock ”amatörmässigt utbytt” och 1,5-motorn på 72 hästkrafter var ”knappast värd merpriset”. Milkostnaden var bara 15,50 kronor, lägst av alla, men bromsarna kunde bli ett problem.

En redig Opel Rekord Caravan DL 2,0E från 1984 fick sin mätarställning ifrågasatt. Var den bara 9 400 mil? Eller 19 400? Bilen var i alla fall välskött och hade ”bra spänst i stolarna”, dessutom sportratt och dragkrok. Radio saknades och ”automatlådan vibrerade vid högre fart”. Klarade blyfri bensin och hade ”bra rostskydd” men milkostnaden blev (delat) högst: 19,10 kronor.

”En japanare som onekligen ser gammal ut men som körmässigt kändes bra” – det var Toyota Camry GLi 1984, mätarställning 10 100 mil. Miltalet märktes på diverse karossrepor, matt krom och på att den ljusa klädseln av plysch hade fläckar av olja. Toppbetyg hos Bilprovningen ansågs väga upp, men Camry ville ha premiumbensin för att vara nöjd. Milkostnaden blev 19,10 kronor också här.

»Utsidan stod i kontrast till den sjabbiga inredningen.«

En Volkswagen Jetta CL 1985 hade rullat näst längst, 12 000 mil, och var ”onormalt fräsch i lacken”. Det berodde på en omlackering, visade det sig. Utsidan stod i kontrast till den sjabbiga inredningen som solkats ned av bilens uppenbarligen storrökande tidigare ägare. ”4-växlad låda drar ned priset när bilen ska säljas nästa gång”, men rostskyddet hörde till marknadens bästa och Jetta bjöd på ”sensationellt stort bagageutrymme”.

En Volvo 245 DL 1984 hade rullat hela 16 800 mil men var ändå ”normalsliten”, inklusive rostangripen baklucka. Känns det igen? Ingen servostyrning, 4-växlad låda, men ”rejäl som laståsna”. Milkostnad bara 16,80 för den stora bilen.

Vilken i septetten hade du valt för 30 år sedan? Vilken hade du valt nu?