Provkörning: Honda CR-V (2012)

Nya generationens Honda CR-V når våra breddgrader under senhösten och de 9 929 svenskar som köpte ”trean” behöver inte oroa sig över revolutioner om de funderar på bilbyte. Mycket i teknik och karaktär är sig likt, men formerna är nya och djärvare och när det gäller fyrhjulsdriften har det skett en förbättring.

Tidigare sköttes inkopplingen av bakhjulen (vid behov) av en flerskivig lamellkoppling som reglerades av två ”pumpar”. Dessa är ersatta av elmotorer som styrs av elektronik. Det ger lägre vikt (minus 16 kg), snabbare reaktioner och mindre intern friktion.

CR-V startar nu alltid som fyrhjulsdriven, sedan funderar elektroniken ut vilken drivning och fördelning som behövs med tanke på körningen. Märkbart förbättrad ljudisolering utlovas också, ett av få tidigare klagomål på CR-V, men ett tvärsäkert omdöme om detta får anstå tills vi kört bilen i Sverige, inte som nu på släta tyska vägar utanför München.

Bilen ser större ut än föregångaren men är faktiskt mindre samtidigt som innerutrymmena vuxit. Karossen är fem millimeter kortare och 30 mm lägre, men genom att vindrutans bas flyttats 60 mm framåt har kupén fått mer rationella proportioner.

– Vårt mål är alltid att reducera storleken på de mekaniska delarna så att det blir mer plats för åkande, säger exteriördesignern Manabu Konaka.

Lastutrymmet har vuxit med 147 dm3, till maximalt 1 648 dm3 (1 669 med platssparande reservhjul) och maximala lastlängden har ökat från 143 centimeter till 157, samtidigt som lasthöjden från mark minskat 25 millimeter. Sammantaget en mer behändig bil, med bättre överskådlighet och sikt än tidigare.

Hondas formgivare sparade inte på visionerna när det gäller förarmiljön:

– Jag ville åt en känsla av öppenhet, som när man står på toppen av ett berg och tittar ner i en dal och ser ett vackert landskapspanorama, förklarar interiördesignern Takehiro Ishibashi sitt verk.

Tja, förarplatsen är i alla fall snygg och städad och finishen på paneler och ytor är tilltalande. Det omdömet gäller hela bilen. Den första CR-V kallades ”soft roader”, vilket skulle beteckna en väldigt snäll terrängbil. Det är ränder som inte gått ur och som nog medverkat till att modellen blivit så populär.

Det är en utmärkt dragbil men ingen tvättäkta ”jeep”, samtidigt som den mycket väl kan fylla rollen som vanlig kombi – utrymmena både för åkande och last är mycket bra. Man sitter högt och bra i sköna stolar, ratten har mer justermån nu än tidigare och det är enklare att avgöra var bilens front slutar.

Körningen går superlätt, knappast förvånande för den som kan sin Honda. Jag provade turbodieseln på 150 hk först och hade tidvis svårt att skilja den från en bensinmotor. I generation tre stod dieseln för bara en knapp tredjedel av försäljningen, men Honda tror att det på sikt blir 50/50-fördelning. I faktarutan finns uppgifterna för bensinmotorn. En rent framhjulsdriven CR-V med denna motor är en nyhet som vidgar spekulanttratten.

Förutom ett ”ekonomiläge” för gaspedal, klimatanläggning och farthållare (då den tillåts svaja med inställd fart för att spara på dropparna) finns ”Eco Assist” som ska hjälpa föraren att köra snålt. När så sker blir det grönt runt hastighetsmätaren.

Om föraren gasar på blir det en blandning av grönt och vitt och gasas det för hårt blir strecken vita. Gimmick? Jodå, men som helhet är nya CR-V samma rättframma och väldigt smidiga bekantskap som tidigare. Priserna bestäms i samband med Parissalongen men det är ingen vild gissning att den här bilen går hem i stugorna i fortsättningen också.

Diskutera: Vad tycker du om Honda CR-V?