När Kia och Daewoo sågades vid fotkölarna

Varje decennium har bilar knappt någon minns. Goliath 1100 till exempel, eller Standard Vanguard. Båda var 1950-talsmodeller som såldes här i Sverige, men nu är väl i stort sett alla borta liksom minnet av dem.

Somliga modeller är helt enkelt dömda till ett liv i marginalen. I Vi Bilägare nummer 17/2004 tog sig ViB:s testare Marianne Sterner an två sådana från hyfsat modern tid: Daewoo Lacetti och Kia Cerato. De var sydkoreanska Golfutmanare med förbluffande lika specifikationer och lågt pris som främsta säljargument, men också med hyfsad utrustning. Den ena hette ju SX i efternamn, den andra EX.

Sannolikt har du glömt båda när du läst denna text, precis som du hade glömt dem innan du läste den, men nu är det dags för tre minuter i rampljuset! Det blir emellertid ett obarmhärtigt ljus ty skribent Sterner hade inte mycket till övers för duon. Testet blev en klassisk sågning, titta bara på förhållandet mellan plus och minus i bilden nedan.

Kia Cerato hade med sitt namn kunnat vara bilen på allas läppar men detta var innan märket slog igenom på marknaden och modellerna tävlade med varandra i anonymitet. Daewoo hade på underliga vägar blivit en del av General Motors och tvingats in i Europa, ibland till och med under namnet Chevrolet. Ett helgerån, givetvis.

”Den som sitter i någon av dessa kan vara tryggt förvissad om att inte märkas i plåtmassan”, inledde Sterner. ”Jämfört med andra biltillverkare befinner sig de unga koreanerna i ett vilset tonårsstadium där de famlar efter sin personlighet. Daewoo vågar inte lita på egna formgivare utan har låtit italienska Giugiaro forma Lacetti. Formgivaren verkar ha åtagit sig uppdraget under en period av idétorka, ty av designen blev inte mycket. Det har faktiskt hänt att vi gått förbi testbilen på parkeringen utan att lägga märke till den, varpå vi fått vända och leta upp den.”

”Kia har knåpat ihop sin design själva och fått till det ganska bra. Cerato ser riktigt trevlig ut ur vissa vinklar.” Alltid något, men en sak brast: ”Testbilen hade ovanligt ful lack, med yta som en apelsin.”

Fast vad var väl apelsinskalslackering mot det usla baksätet i Daewoo? ”Passageraren tvingas sitta och vingla på sittbenen, utan stöd för låren. Ryggstödet är obekvämt vinklat och nackskydden sitter för långt bak. För att få kontakt mellan huvud och nackskydd tvingas man spänna kroppen bakåt i en båge.” Det låter som en syn för gudar.

Lika illa var det i Kias förarstol: ”Efter några mil börjar föraren faktiskt längta till baksätet. Förarstolen är hård och kort och lika komfortabel som en pall. Framkanten försvinner nedåt och lämnar högerbenet i sticket på halva vägen. Benet svajar i luften och foten ligger i plågsam vinkel mot gaspedalen. Med svår kramp i låret tvingades vi till slut skaffa en kudde och lägga under benet för att lindra smärtan. Utan kudde, karta, plånbok eller annat att stoppa under benet är det ett hopplöst företag att köra långt i Kia Cerato.”

Rostskyddet? Nja, ”Daewoo har nästan inget rostskydd alls” löd domen efter sedvanlig kontroll. ”Bilen har förutsättningar att börja rosta rejält innan garantin löpt ut” hette det och betyget blev en etta, medan Kia i alla fall skrapade ihop en ”medelmåttig trea”.

Kias halvljus orkade dock bara lysa upp 54 meter framför bilen medan Daewoos mäktade 20 meter till. Motorerna? Båda hade fyror på 1,6 liter och 105–110 hk som ”skorrade grovt och oskönt”.

Slutsegern gick med viss marginal till Kia som ju ett par år senare skulle åstadkomma mycket bättre bilar. Daewoo? Namnet försvann 2011 och den sydkoreanska tillverkningen sker nu under namnet GM Korea och varumärkena Chevrolet och Buick!

Så, nu kan du glömma vad den här artikeln handlade om.